SIGFRID SIWERTZ STUDENTGÄNGET OCH DEN GODA TRÄTAN Tal till studentungdomen vid Tegnér festen i Lund 1952 Si jeunesse savait, si viellesse pouvait! Satsen tycks vilja antyda, att ålderdomen skulle vara den tid, då man vet. Nej, den är tvärtom den tid, då man inser att man nästan ingenting vet. Ju mer vi vidgar vår så kallade erfarenhet dess mer växer det mörker, varav den omslutes. En annan fransman har sagt, att goda råd är något som man ger, när man inte längre orkar föregå med dåliga exempel. Ni förstår alltså att det endast är med den yttersta tvekan jag går att apostrofera er, den akademiska ungdomen. Min enda tröst är att ni nog inte väntar er så mycket av mig, i själva tidsandan ligger ju inte någon särdeles respekt för äldre herrars meningar. Men jag skulle i alla fall helt sans fagon vilja tala med er om två saker: Studentgänget och den goda trätan. En gång för mycket länge sedan — det var flera år före det första världskriget — vankade jag omkring bland all den stilfulla gotiken i Christ Church college i Oxford. I konviktoriets berömda jättehall stannade min ciceron vid ett av långborden: ”Här”, sade han, ”just på den här bänken satt en gång bredvid varandra en hel rad av den nuvarande regeringens medlemmar.” Studentgänget hade blivit ett regeringsgäng. Detta är —■ eller var — mycket engelskt. Men vi har nog i blygsammare skala haft vissa motsvarigheter i Sverige. Under min Uppsalatid i seklets gryning fanns det flera akademiska matställen, bland andra ett som kallades Fläskoset. Där kunde inte skönjas ens den enklaste snickargotik och det hela påminde inte på något sätt om Christ Church, men även här låg nog en del framtid på lur i de repliker, som korsade varann över köttbullarna. Ja, mycket har varit i påse, innan det kom i säck, för att nu vända på det gamla talesättet, och vad som framkastats u. p. a. i långa diskussioner mellan skål och vägg har i sinom tid blivit historia. En hel del som ser mycket allvarligt ut kan ha sitt ursprung i ett lekfullt eller kanske någon gång lillgammalt bollande med begreppen. Ja, studentmatlagen och studentgängen kunde väl vara värda sin krönikör. Det vore dock att bära ugglor till Athen att stå här i Lund och påminna om sådana namn som Härbärget, Café Tua, Järnvågen och Lundagårdsrummet i Akademiska föreningen. De kringsvävas av dessa traditioner, som gör luften så laddad i en gammal universitetsstad. Här har man huggit in både på förtäringen och idéerna. Både De Unga Gubbarna och De Yngre Gubbarna har sammansvurit sig mot förgubbningen. De jämförelsevis sena generationer, som utgått från denna akademi, och som nu fyller framskjutna platser i kulturlivet och politiken, bär alla sin ungdoms Lund med sig i form av något, som är mycket mer än en jargong. Det är ju så att de flesta människor älskar sig själva över allt annat — men ändå har de svårt att vara ensamma med den älskade. Jag skulle vilja kalla detta för den sociala para 662