VILGOT SJÖMAN THORSTEN JONSSON synvinkel i var sitt eget kapitel — innan lian låter dem strömma samman till en slutredovisning i sista kapitlet. (Att de olika personernas kapitel ändå står så pass likartat mot varann, beror främst på att stilen boken igenom utan egentlig variation är den mjuka brennerska.) När Sivar Arnér för första gången använder denna flerspaltiga komposition i ”Han — Hon — Ingen” (där han har 5 synvinklar i gång), skiftar han några gånger i början synvinkel mitt inne i kapitlen, men övergår sedan till att regelbundet växla vid kapitelsluten. Tendensen inställer sig antagligen automatiskt vid den flerspaltiga kompositionen. Det är en öppen fråga när det gäller berättelser av denna typ, vad man vill ställa för krav på synvinkelns konsekvens. Arvid Bren-ner följer t. ex. inte helt strikt den ram han lagt upp i ”En dag som andra” — på några ställen hänför han några fraser till en annan figur än den som för ögonblicket är berättelsens medvetande och synvinkel. — En lustig detalj att anteckna i förbigående är ett natur-lyriskt parti i Arnérs ”Han — Hon — Ingen” (s. 169), där Arnér skildrar en nattstämning — allt medan berättelsens medvetande .just ligger insomnad på en brits i sin cell. Den överblickande berättaren — eljest förvisad från denna bok av Arnér, expert på inifrån-teknik — skymtar alltså här ett ögonblick, omvärvd av nattdimmorna. När detta ändå knappast bryter ramen, så är det därför att nattstämningen är så helt nära anknuten till Yngve: den tjänar som ett symboliskt uttryck för den sinnesförvandling han genomgår. Om denna flerskikliga kompositionstyp, genomförd mer konsekvent, har jag tidigare velat använda beteckningen ”individualroman”: att följa individ för individ, så nära som möjligt, utan utvikningar och steg ut ur hans upplevelsevärld. 3 Vad sen beträffar frågorna ”Görs det inifrån eller utifrån?”, så tror jag att man kan ha hjälp av dem i ett specialsammanhang. Nämligen om man — i en roman med flera olika synvinklar — vill försöka få bekräftat, vilken av gestalterna som står författaren närmast, vilken som mest representerar honom själv. Man kan kalla den gestalten för romanens centrum — härifrån är det som hela synsättet i boken emanerar. Här är en kärna av upplevelser och konflikter som skildringen växt upp omkring. Genom den figuren, i solidaritet med just honom, ser författaren på de övriga figurerna i historien (vilket alltså i det här fallet inte betyder att figuren är berättelsens enda synvinkel). Resonemanget på den här punkten utgår från den iakttagelsen att en figur som står författaren verkligt nära, den brukar han som regel inte porträttera utifrån. Det behöver inte alltid vara huvudpersonen. Går man till ”Kalla mig Ismael!” så är ju den medelålders Lola den dominerande gestalten, men romanens centrum, det är Mikael, hennes yngre svåger. Vad somliga läsare känt som en kyla i Rundquists sätt att skildra Lola — en syrlig kritik inför det hysteriska i hennes reaktioner, kombinerat med denna oerhört följsamma inlevelse i hennes nervreaktioner, i hennes ensamhet — det speglar 661