INIFRÅN OCH UTIFRÅN sig i tekniken. Rundquist följer alla de jagande reflexerna i Lolas inre; men han betraktar henne också som en åskådare utifrån: ”Över de fylliga, nakna skuldrorna går små mjuka, snabba hudvågor--------------” Han om- ger henne med iakttagelser, än överblickande, än identifierande — medan Mikael däremot är helt tagen inifrån. Lola är kort sagt sedd med Mikael som centrum. Det är också i Mikaels funderingar man får grepp om romanens kärna: förklaringen på detta ”kalla mig Ismael!” — längtan efter att vara sökt, alt bli kallad vid namn, ”det namn som är jag...” — (När romanen blev drama gick skildringens centrum på ett sätt förlorat, eftersom Mikael inte längre kunde uppbära funktionen av författarens tolk, utan måste bli en objektiv gestalt på samma plan som romanens andra.) I upptakten av Greenes ”Hjärtpunkten” presenteras bifiguren Wilson både utifrån och inifrån. Någon iakttar hans ”skära, nakna knän”, hans ”bruna hundögon, en setters ögon” — det är berättaren. Och berättaren säger om Wilson, med samma grepp som Mauriac använder —: ”Han kunde inte veta att detta var en av de episoder en människa aldrig glömmer---------.” Han kunde inte veta — och ändå är Wilson här skildringens medvetande ! Om polischefen Scobie får man vidare veta, att han är gråhårig, med ”en smula utstående, en smula rödsprängda ögon” — men det är sån han visar sig i Wilsons ögon. När Scobie själv är berättelsens synvinkel (på dryga 250 av 318 sidor)1, får man aldrig Scobie porträtterad utifrån på samma sätt som 1 Synvinklarna i ”Hjärtpunkten” är noga besett tre: utom Wilson (som får en 40 sidor), ägnas ett par sidor åt Wilsons rumskamrat Harris — varigenom Wilson får en sidobelysning: rumskamraten avslöjar hans poesiläsning, etc. Författarna till boken om Greene, omnämnd i förra artikeln, (Allat & Farris: ”The Art of Graham Greene”) räknar bara med Scobie och Wilson som synvinklar, och de tillfogar att Greene ett slag lekte med tanken på en tredje synvinkel, efter vad han själv sagt dem. Denna skulle ha tagit upp Louise, Scobies hustru. Men Greene avstod från detta — klokt nog, skriver författarna: ”Detta skulle ha skänkt för stor vikt åt Louise i l:a boken, såvida inte handlingen i 2:a boken hade setts från Helen Rolts syn- Wilson. På något ställe, på tal om Scobies tjänsterum, inträder Greene som orienterande länk mellan figuren och läsaren: ”För en främling måste det ha förefallit som ett kalt och obekvämt rum, men för Scobie var det hemmet. Andra människor bygger långsamt upp hemkänslan genom att samla på hög----------, Scobie byggde upp sitt hem genom en in-skränkningsprocedur.” Det är egentligen allt av den karaktären. Det är Scobie som är romanens centrum: mer än någon annan är han Greenes alter ego — medan Wilson, den utifrån iakttagne, är en figur som Greene är fäst vid på ett ironiskt raljerande vis. Ja, Scobie är till den grad skildringens centrum, att slutet då han är död och borta ur romanen känns som en svacka, ett tomrum; historien har inte längre någon tolk. Och automatiskt, för att övertäcka svackan, drar Greene in på alla känslo- och stämnings-beskrivningar, (sådana som Scobie förut stått för). De efterlevandes reaktioner redovisas i tre knappa dialoger, barskrapade på alla inre beskrivningar. Här har Greenes roman mistat sitt centrum. Jag ska bara tillfoga ett exempel på att detta med ”utifrån” och ”inifrån” inte alltid stämmer. När Sivar Arnér i ”Han — Hon — Ingen” skildrar prästen Hagmark, så gör han det oklanderligt inifrån. Ändå är ju effekten verkligen den motsatta: man upplever figuren som alltigenom sedd utifrån. Där traskar Hagmark i väg till fängelset, konfronteras med huvudpersonen Yngve i hans cell, finner ett ”överlägset förhärdat alltomfattande hån” ly- punkt” (alltså älskarinnans). ”Med denna ytterligare komplikation skulle den slutliga romanen, omfattande 4 synvinklar, blivit mycket svår att skriva, och den mening Greene ville ha fram kunde mycket väl ha suddats bort.” En annan detalj: författarna finner, att ett av kapitlen har en alltför abrupt början (kap. 2, bok 1, del 1). Greene har meddelat, att han här uteslutit ett tidigare kapitel som beskrivit Louises och Wilsons promenad. ”Det fordras takt för att avgöra hur länge man kan dröja vid en synvinkel i en roman som använder flera, och här kom Greene till den slutsatsen att berättelsen skulle förlora i form om den skulle omfatta ännu ett kapitel från Wilsons synpunkt (men utan Scobies närvaro).” 669