INIFRÅN OCH UTIFRÅN det gör inte figurerna abnormt självmedvetna.1 Och det pekar inte ut, utan beslöjar relationen mellan den framförvandrande gestalten och berättaren som tätt, dämpat, följer honom i spåren. Men nackdelarna är påtagliga: dels den enerverande oklarheten, dels detta att naturligtvis inte heller ”han” eller ”hon” är adekvat till en människas upplevelse av sig själv. I den situationen kan berättaren plötsligt börja önska sig en ”fjärde person”, det hela nya ordet som skulle ersätta ”han”, ”hon”, namn och allt, ett ord som alltså med nödvändighet måste bli en konstruktion. Slutligen dialogen. Två vuxna står bredvid ett barn och talar — vad de ändå talar konstigt! — ty berättaren befinner sig inne i barnets medvetande. Ska han då återge de vuxnas tal ord för ord, eller vad? Där dalar ju bara sakta fragment av ord in till barnet... ungen skulle kunna sträcka upp handen och ta på dem som snöflingor, pappersblad. Det viktigaste vore kanske principiellt att fånga in vad som sägs mellan två människor först när det redan föreligger omvandlat, silat inne i ett medvetande? (— en ”roman utan repliker”, som Carl-Eric Nordberg prövat i ”Det korsfästa paradiset”). Men vad som då lätt torpederas är ju illusionen av objektivt skeende: att något verkligen sagts. En hinna sänker sig i stället ner, omvärlden blir skugg-aktig, röstlös; och figuren återigen lätt överreflekterad. En pendling mellan objektivt och subjektivt neutraliserar troligen konflikten. Där träder Mrs Dalloway ut på sin promenad i den lysande morgonen, flimrande av ljus och friskhet, och den första hon möter är en gammal vän, Hugh. Det blir två objektiva repliker i Virginia Woolfs skildring; sen omvandlas Hughs ord inne i Mrs Dalloways medve- 1 Genom att välja 3:e personens ”han” åt pojken i ”Inkräktare i stoftet” får Faulkner fram något av omedvetenheten hos barnet. Man finner samma slags val hos Thorsten Jonsson i novellen ”Kameleonten” (i ”Som det brukar vara”). Han använder här fem olika fönster för att beskriva en äktenskapsinteriör. De fyra vuxna personerna får beskriva sina tankar och känslor i jag-form. Men för tande, omges med frågor, plötsligt blir hon medveten ”om sin hatt” ... osv. Men något slags inneboende konkurrens tycks föreligga mellan repliken och den (mer genomförda) inre monologen, mellan det objektivt sagda och medvetenhetsströmmen: de trängs när de förs samman inom samma ram. — Inte utan skäl är det som den moderna prosan favoriserar repliken som mest ”objektiv”, mest verklighetsilluderande: när berättaren avsagt sig kommentar och avsagt sig sammanfattning, när han slutligen accepterat att individualisera skildringen i detalj för varje medvetande han träder in i; då kvarstår repliken som den envisaste av fornlämning-arna från en annan, objektivare epok: naggad, hackad, men motståndskraftigare än något annat — som det verkligt vältaliga vittnesbördet om en annan — och möjligare — berättar-situation. 5 Ty från vilka utgångspunkter de moderna berättartekniska strävandena än angrips, så bör invändningarna kunna flyta samman på en punkt. Den alltså, att de flesta av dessa strävanden uttrycker en flykt från den naturliga berättar situationen. Förr eller senare, kan det sägas, kommer de identifierande strävandena att stupa på detta, att de förnekar det grundläggande villkoret för allt slags berättande: att någon berättar för några om något som har hänt. Därför att villkoret är detta, är det som imperfek-tum är den naturliga tidsformen2; därför är det som du-formen blir onaturlig och konstruerad; därför blir varje tanke att hitta något nytt ord i stället för de tre personer som står till buds ett hugskott. Tredje-per sonsberättandet beslöjar möjligen de trådar som förbin-den lilla flickan i historien använder Thorsten Jonsson en beskrivning i 3:e personen. 2 Tidsfrågor av olika slag behandlade Staffan Björck i somras i tre artiklar i D. N. (aug.). De utmynnade i en diskussion av det moderna ”episka nuet”: favoriserandet av samtidighet och nukänsla i den moderna prosan, vilket Björck återför på strä-vanatt utplåna den syn- och hörbare berättaren. 671