VILGOT SJÖMAN der berättaren med de framförvarande fik-tionsgestalterna, men upphäver det naturligtvis aldrig; hur stum författaren än låtsas vara, hur många redskap han än vill kasta ifrån sig för att kunna försvinna in i sina figurer — kommentar, orientering, analys, sammanfattning, beskrivning —, upphäver han ju aldrig själva grundfaktum att han förblir överblickande och allvetande från det han sätter första raden på papperet, vad denna rad sen än innehåller. Väljer berättarna ändå den identifierande linjen, sker det naturligtvis av olika skäl, med olika motiveringar. Vore det enbart fråga om tekniska grepp vore det inte mycket att diskutera. Men de identifierande greppen skulle kunna sättas in för något annat. Lars Ahlin har gett en appell med termen ”identificator” — vad som strömmar ut från den termen är en vädjan om inre solidarisering med de figurer som skildras.1 Att ständigt solidarisera sig med den man skildrar! En målsättning i en fantomaktig dröm om att kunna upphäva det plågande mönstret av förakt och utkorelse som alla är inskrivna i. Här har vi författarens lilla ironi! här hans bitska antipati, hans lilla motvilja, hans varma uppskattning! Allt röjer det: ryn-ket på pannan, det varma skälvet i stämman, den iskallt bortvända lilla nästippen! Ä ena sidan hans likgiltigt överlägsna domar, å andra sidan hans frikostiga medlidsamma frikännanden ! Men om man stod inne i en annan människas värld och kände hennes fakta: hennes situation, hennes förmåga och oförmåga, hennes möjligheter och omöjligheter. Då kanske man skulle kunna döma henne rätt. Eller, slutligen, upphöra att döma. Ett mål på denna linje, ett allmännare mål, vore att genom gestaltningen försöka komma åt de villkor som gäller för gemenskapen. Ett 1 Ahlins berättarteknik är däremot en annan än den som här kallats identifierande. Närmast arbetar han med en blandning av olika berättarmönster, där brytningen mellan moderna grepp och 1800-talets episka vanor kan vara iögonfallande. speciellare vore att utgå från människors ofrånkomliga behov att tolka varandra och försöka fånga det mönster och det spel, som deras uppfattningar och missuppfattningar av varandra utgör. Hur obarmhärtigt riktigt naglar inte antipatien fast dragen i det avskydda ansiktet; och förvrider dem! Hur tveklöst kan inte den hela och djupa känslan, den rena tilliten, nå rätt; och gå vilse! Hela detta mönster av vaga, riktiga, intetsägande, tvärsäkra, ödmjuka, vemodiga, orubbliga tolkningar. Att återge det: till det skulle den identifierande linjen med en flerskiktad komposition kunna tjäna. Ett försök skulle kunna upplösa sig i kaos: en serie flytande speglar, ett myller av krossade reflexer, där läsaren aldrig — och det är, menar Staffan Björck, det argument som slutligen dömer monologprosan — får besked om ett ”reellt förlopp”. Jag undrar, om just det argumentet är det avgörande här. Ger inte en aldrig så identifierande teknik, i monologprosans eller i annan form, ändå alltid besked om författarens syn — därmed också hans uppfattning om det reella förloppet? Vad författaren ändå aldrig undgår att ge det är sin egen undre bild av alltsammans; och i lyckligaste fall betyder den omständigheten en möjlighet till överblick och enhet. Att det nu vore möjligt för författaren att kunna undkomma sin egen värdering, sina småprivata tycken, sina sympatier och antipatier — det är den inledande illusionen på den identifierande linjen. Snart nog upptäcker han, att han tyvärr inte upphäver sig själv, vilken rättvisa han äu drömmer om att göra åt alla: de mest motsatta människor och åskådningar. Utan vidare dyker det upp figurer som inlevelsen vägrar att befatta sig med; och de hamnar utanför ringen. Innanför, i den alltmer krympande cirkeln, finns plats för några få människor av ett slag som författaren känner sig samstämmig med, och solidariseringen som skulle vara ovillkorlig och gälla alla blir plötsligt en fråga 672