INIFRÅN OCH UTIFRÅN om urval; ett urval, där figurerna ska vara så goda att uppfylla vissa krav innan de blir accepterade. Den andra illusionen — och den kan man sväva länge i — är tron att denna solidarise-ring föreligger så snart bara de tekniska kraven på en skildring ”inifrån” i det närmaste har uppfyllts. Är författarens inre förhållande till figuren den utanförståendes, så hjälper det naturligtvis inte hur många tekniska krav han än uppfyllt; det slår ändå igenom. Är han inlevd i en människa, så slår detta igenom en aldrig så överblickande form; det är den självklara sanningen. Vem som helst vet, att det inte är i den uppfyllelsen av vissa formella krav och konsekvenser som dikt visar sig. Det kan trots allt vara skäl att stryka under denna självklarhet, eftersom diskussioner i tekniska spörsmål bara alltför lätt spårar in på regelfrågor: i resonemang om vad som kan (utifrån) föreskrivas som ”tillåtet” eller inte tillåtet. Bakgrunden till de här resonemangen har varit tanken att det i vissa kompositions-former ligger inneboende vissa konsekvenser och att det kunde vara fruktbart att diskutera sig fram till dessa. Frågan, vilken roll som berättartekniska spörsmål spelar för bedömningen av konstverket som helhet, återstår däremot att diskutera. Det är helt allmänt självklart, att berättartekniska frågor inte är några sidofrågor: de röjer ständigt primära saker om ett diktverk, om dess inre sammanhang. En roman, en novell som ger ett allmänt valhänt intryck, ska vid en undersökning röja också en rent teknisk valhänthet, liksom de betydande verken ständigt kan visa upp suveräna lösningar på tekniska problem. Men samtidigt är det tydligt nog, att dessa lösningar i de betydande verken inte alltid visar sig i strikt trohet mot berättelsens förutsättningar eller speciella fiktioner. Staffan Bj örck, som f. n. genomför den första svenska undersökningen av prosateknik — och vars uppsatser, särskilt den om ”Monologprosans dilemma” (DN —48), givit stötar åt de här funderingarna — har publicerat några utförliga delstudier i ämnet: om Hjalmar Bergman, Martin Koch, om Hemsöborna. De studierna är en tankeställare, om man känner risken för att hamna i en isolerad uppskattning av det tekniska. Ty vad Björck här kan visa upp, det är bl. a. vilka slags inkonsekvenser och inadvertenser i greppen, som också de starka och levande diktverken gömmer på. Men inkonsekvenser, som ändå ingår i helheten — som smälts in i helheten i kraft av den konstnärliga intensiteten bakom verket. Ytterst framträder här, tycks det (ta bara Strindberg!) diktarpersonligheten själv som garant för enhet och inre sammanhang i verket. 6 Konflikten mellan den överblickande berättaren och den möderne utplånade berättaren kvarstår. Den utplånade berättaren skymtar i bråten bakom scenen, halvt skugglik, ändå med fläckar av ett tydligt ansikte. Han avstår, avstår. Han avstår från kommentarer, därför att de blir snusförnuftiga, påträngande, pedagogiska. Han avstår från påståenden, därför att de blir tvärsäkra, han avstår från värderingar därför att han inte längre tror på deras objektivitet. Men alla avståenden till trots, så avstår han inte från den principiella allvetenhet, som består i själva berättandets natur. Flykten undan den allvetande berättaren är sedd från den synpunkten en skenflykt, och det vore kanske lika bra att berättarna besegrade sin onaturliga skygghet och själva trädde tillbaka in i berättelsen. Frågan är bara på vilka vägar det ska ske. En tidigare artikel av Vilgot Sjöman om berättartekniska problem, ”Synvinklar”, publicerades i BLM:s oktobernummer. 3 BLM 1952 IX 673