BENGT HOLMQVIST KOMMENTAR TILL EN UTVALD ”Ett verk måste ha långa rötter i mitt liv, hemliga förbindelsetrådar måste knyta det till mina tidigaste barndomsdrömmar, om jag skall kunna erkänna min rätt till det, tro på det legitima i mitt förehavande.” Orden är Thomas Manns, i ett föredrag om Josefroma-nen, och det finns ingen orsak att betvivla deras sanning. Också från medeltidsberättel-sen ”Den helige syndaren” (”Der Erwählte”) går förbindelsetrådar bakåt. Om de att börja med kan tyckas vara ovanligt hemliga — också för Thomas Manns förhållanden — så beror det åtminstone till en del på att diktaren denna gång har använt ett jämförelsevis nytt stoff. Bokens medvetna förhistoria går nämligen inte längre tillbaka i tiden än till 1945, närmare bestämt till hösten det året, då Mann var sysselsatt med ”Doktor Faustus” och under arbetet på romanens trettioförsta kapitel studerade den gamla berättelsesamlingen ”Gesta romanorum”. Därom säger han i ”Roman om en roman”: Den vackraste och mest förbluffande av historierna är den som handlar om den salige påven Gre-gors födelse. Utkörandet som han vann på sin börd — som frukt av ett umgänge mellan syskon — och sin incest med modern, visserligen sonad genom en sjuttonårig otrolig askes på den vilda klippan. ”Yttersta synd, yttersta bot, endast denna kombination skänker helighet.” Jag kände inte till legendens många versioner, särskilt inte Hartmann von Aues medelhögtyska dikt. Men den behagade mig så att jag i första ögonblicket umgicks med tanken på att frånta min hjälte motivet och göra en särskild liten arkaisk roman av det. ”Den utvalde” är identisk med ”den salige påven Gregor”. Det blev alltså en särskild Thomas Mann: Der Erwählte. S. Fischer Verlag 1951. — Den helige syndaren. Översättning av Nils Holmberg. Bonniers 1952. 16:—. liten arkaisk roman (eller, som det heter i Manns egenhändiga omslagskommentar: en legendär roman). Men motivet ”fråntogs” inte för den skull Adrian Leverkühn. Han satte musik till det, och hans samvetsgranne biograf återberättade ganska omständligt handlingen i den ”av prosa och rimmad vers blandade” text, som han fick i uppdrag att utarbeta för ändamålet. Serenus Zeitblom framhöll också att Gesta ”med sin historiska oupplysthet, sin fromt kristna didaktik och sin moraliska naivitet” var särskilt ägnad att ”stimulera Adrians sinne för det parodiska”, vilket tog sig uttryck i tonsättningens ”sönderbrutna” form med recitativ och arior till ”en mycket sparsam orkesterbesättning bestående av violin och kontrabas, klarinett, fagott, trumpet och basun samt slagverk för en man jämte klockapparat”. Bäst gjorde sig denna form just i den ”exalterat naiva, synd- och nådefulla historien” om Gregorius på stenen — ”svitens egentliga kärna” — där Adrian gjorde bruk av ”en färgrik musikalisk dräkt, hopsatt av kvickhet och skrämsel, barnslig innerlighet, fantasi och högtidlighet”. Allt detta är värt att komma ihåg, när man läser ”Den helige syndaren”. Det är nästan en beskrivning av Thomas Manns version. Denna version bygger inte på Gesta utan på Hartmann von Aue; det framgick redan att Mann hade lärt känna den medelhögtyske skaldens dikt ”vome guoten sündaere” innan han skrev ”Roman om en roman”. Hartmann von Aue byggde på en fransk förlaga. Thomas Mann framhåller att också medelengelska och koptiska bearbetningar av legenden föreligger, utöver den latinska i Gesta. Påpekandet avser tydligen att understryka historiens all 674