KOMMENTAR TILL EN UTVALD mängiltighet, dess djupa förankring i folkfantasin. Hartmann von Aue börjar med att omnämna den otillåtligt intensiva syskonkärlek, varav Gregorius är en naturligt nog ytterst ovälkommen frukt. Thomas Mann går ett steg längre tillbaka och berättar om hur tvillingarna Wiligis och Sibylla efter sin av föräldrarna hett efterlängtade ankomst till världen växer upp som ”Schoydelakurt”, hovets glädjekälla och den gamle hertigens ojämförliga ögontröst (modern hade dött vid deras födelse) . Barnen blir snabbt medvetna om sin märkvärdighet, de sluter sig till varandra och förklarar att de aldrig vill bli vuxna, eftersom detta skulle leda till att de måste skiljas åt. Hertig Grimald försöker slå bort deras dumma griller, men blåser omedvetet under dem: genom att våldsamt favorisera Sibylla skapar han en rent protestartad stegring av samhörighetskänslan. Snart börjar det brännas. När Grimald dör — efter att i faderlig svartsjuka ha avvisat alla Sibyllas friare — är tvillingarna sjutton år. Innan den gamles lik har kallnat ligger de i varandras armar. Det är upptakten. Sedan inträder de s. k. följderna och det blir stor katastrof. Wiligis drar ut på pilgrimsfärd till det heliga landet för att sona sitt brott, men dör på vägen. Sibylla föder barnet i hemlighet och sätter ut det i havet, varefter hon ensam regerar landet och fortsätter att köra ut friare. Under tiden hittar några fiskare kistan med barnet och för den till sin ö. På ön finns ett kloster, abboten tar hand om barnets uppfostran, Gregorius växer upp, får vid sjutton års ålder veta att han är ett hittebarn och dessutom att han är av hög börd; Sibylla hade nämligen bifogat en tavla med några biografiska notiser, och egentligen var det för att Gregorius i sinom tid skulle kunna läsa dem som han fick en lärd utbildning i klostret. Nu kan han inte stanna på ön utan beger sig som ”riddare av fisken” till fastlandet för att söka sina olyckliga föräldrar. Det oundvikliga sker. Gregorius kommer till Flandern, som sedan åratal lider under en avvisad friares försök att med vapen tilltvinga sig Sibyllas gunst. Den okände unge riddaren besegrar angriparen och bringar sålunda ”kärlekskriget” till ett slut. Han vinner Sibyllas kärlek och är inom kort hertig. Flera år förflyter, riket blomstrar, hertigparet välsignas med barn — och till slut kommer sanningen i dagen. Nu återstår bara den tyngsta tänkbara bot. Sibylla inrättar sig i en lands-vägsasyl, där hon tvättar tiggarnas fötter och plåstrar om passerande sjuka. Gregorius låter kedja sig vid en öde klippa i havet. Där lyckas han på det mirakulösaste hålla sig vid liv i sjutton år, tills det nästan lika mirakulösa sker borta i Rom: genom en uppenbarelse låter Lammet två framstående medborgare veta, att eremiten Gregorius, som kan återfinnas på en sten i Nordanhavet, är utsedd att inta Petri för tillfället vakanta stol. Efter många besvärligheter lyckas man få tag på vederbörande. Gregorius blir en mycket förnämlig och stor påve, vars rykte går vida och når också den olyckliga Sibylla, som söker upp honom för att bikta sig. Därmed är arrangemangen klara för ett i allo lyckligt slut. Sådana är huvuddragen i den historia som Thomas Mann låter Clemens, en munk från benediktinerklostret Clonmacnois på Irland, skriva ned under ett besök i Sankt Gallen — ”till underhållning och uppbyggelse för sig själv och läsaren”. Underhållningsaspekten kan för ögonblicket lämnas ur räkningen. Viktigare är tills vidare frågan: vad slags uppbyggelse är det som Thomas Mann vill ge? Här blir det nödvändigt att försöka spåra upp förbindelsetrådar bakåt. Yttersta synd, yttersta bot, sedan helighet: det var det ursprungliga schemat. Synden utgjordes av incest. Enligt Freud, som för Thomas Mann har varit vägvisaren till en ”från ångest och hat befriad, till fred mognad framtid”, betecknar blodskammen en infantil protest mot verkligheten, närmast mot den sida av verkligheten som är uppfordran till mänsklig gemenskap. Det är precis vad hertig Gri- 675