KOMMENTAR TILL EN UTVALD Hur var någonting sådant möjligt? frågar den fromme berättaren Clemens: Var det dårskap och syndigt högmod? Men om han icke yvdes över framgångarna i sina studier, om han ringaktade dem och höll dem för att vara något som icke passade och tillkom honom, vad hade han då kvar att hålla sig till? Kan man vara stolt helt enkelt över sig själv som man går och står, oavsett förstånd och färdigheter, och sålunda akta boksyn t-heten blott såsom en sak för sådana som behöver den för att vara något? Det kan man tydligen: det är högmodets förbannelse. Men samtidigt begär högmodet hela tiden ett ”bevisligt” föremål, och detta krav går rakt igenom alla moraliska överväganden. Det sista är den springande punkten, illustrerad av Gregorius’ reaktion när han första gången anar att han inte är ”riktig” utan uppfiskad ur havet: Hade han blivit utsatt till följd av någon dunkel skamfläck? Men där det finns skamfläckar, där finns det adel. En ringa börd känner inga skamfläckar. Han tvekade icke ett ögonblick att offra cn ringa riktighet för en förnäm oriktighet. Gregorius är inte lika manifest högmodig-omoralisk som föräldrarna. Han anstiftar inget medvetet ont, han blir en god make och en god hertig, en man vuxen de svåraste situationer genom sin i kritiska ögonblick alltid visade förmåga att ”samla sig mer än andra människor och insätta sin styrka med kropp och själ på en enda punkt”. Hos honom är det verkligen fråga om en sjukdom, en disposition genom vilken han sömngångaraktigt leds mot fördärvet. Men också när det oerhörda blir uppenbart visar sig hans styrka: i självtuktan. Den blir till slut hans seger. I skildringen av Gregorius’ svåra väg till segern finns en egendomlighet, som av allt att döma är ytterst viktig. Gregorius kunde uthärda de sjutton åren på klippan till följd av att han undergick en sällsam fysisk förvandling. När de två romarna fann honom var han ”knappt större än en igelkott; han var ett smutsigt, borstigt, mossbelupet naturföremål som intet väder längre bet på och hos vilken man hade svårt att urskilja lemmar, armar och ben, ja till och med ögon och munöppning”. Också till denna orimlighet finns en nyckel i ”Doktor Faustus”, där det inte ovanliga och sedan länge kända sambandet mellan fysisk nedgång och andlig stegring påpekas, och i ”Roman om en roman”, där Mann förbinder det stora verkets tillkomst med en period av ”omisskännligt biologiskt avtagande” hos honom själv. Men betydelsen av Gregorius’ (sedermera upphävda) krympning till ett litet borstigt och mossbelupet djur blir fullt klar först om den ställs i samband med romanens vidsträcktaste symbolinnehåll, som vid det laget avtecknar sig ganska tydligt. Ett uttalande av Thomas Mann under andra världskriget ger kanske den tydligaste bilden. Det är åter fråga om avståndet mellan ande och materia: Europa och världen var sedan länge fulla av del föråldrade, av uppenbara och redan brottsliga ålderdomligheter och anakronismer, som världsviljan tydligen hade passerat och som vi — i olydnad mot den — slött lät bli bestående. Att anden alltid är före verkligheten, att materien endast ovigt förmår följa henne, det är självklart. Men en så sjuklig, så omisskännligt ödesdiger spänning i folkens politiska, sociala och ekonomiska liv mellan sanning och verklighet, mellan det som anden redan för länge sedan uppnått och fullbordat och det som alltjämt djärvdes kalla sig verklighet, hade kanske aldrig tidigare förelegat, och i den narraktiga olydnaden mot anden, eller — religiöst uttryckt — mot Guds vilja, har vi förvisso den egentliga orsaken till det åskdunder, som nu bedövar oss. Men urladdning är utjämning, och därför är kanske den förhoppningen inte alldeles fåfäng, att vi — eller våra barn och barnbarn — efter detta krig skall få leva i en värld av lyckligare utjämning mellan ande och verklighet, att vi skall 'vinna freden’. Ordet ’fred’ har alltid en religiös klang, och vad det innebär är en gåva av den gudomliga visheten. Det var då. Numera tror Thomas Mann inte på en utjämning genom urladdning utan bara — och möjligen — på en återlösning genom lidande och bot, genom ”verklighetens” radikala krympning — ett grymt öde, men det enda som vid det här laget kan fram 677