BENGT HOLMQVI ST kalla nåd (= förbättrande insikt). ”Deutsch-land und die Deutsclien” slutade med orden: ”Din nåd, som Tyskland är i så trängande behov av, behöver vi alla.” Men under en något snävare synvinkel är det givetvis exklusivt fråga om Tyskland; genom Tyskland har Mann ju alltid sett världen. ”Doktor Faustus” utmynnade i visionen av ett Tyskland som ”omvärvt av demoner” störtade från den ena förtvivlan till den andra. ”När kommer det att nå avgrundens botten? När kommer ur yttersta hopplöshet, likt ett under som övergår tron, förhoppningens ljus att dagas?” Man kan säga att ”Den helige syndaren” är en fortsättning och ett svar. Thomas Mann har en gång talat straffande ord om den tyska s. k. friheten som ”rätten att vara tysk, bara tysk och ingenting annat”. Tysklands högmod och incestliknande självtillräcklighet, dess paniska resor till ”sig självt”, dess utomordentliga men också ödesdigra förmåga ”sich iiber das allgemeine Mass zusammenzunehmen”, har givit det en erfarenhet som kan leda det från ”yttersta hopplöshet” till ”helighet”, dvs. till mognad, ”social humanism”. Men det finns bara en väg. Och den vägen är — på ett annat plan — den enda också för världen i övrigt. ”Jag är född mera för försoningen än för tragedin”, sade Goethe-Thomas Mann i ”Lotte i Weimar” strax efter det han hade utslungat sitt anatema över ”verklighetens” tyskar. Thomas Mann är tydligen pessimist på kort sikt, men inte med nödvändighet på lång. I varje fall vill han inte vara det. Så betraktar han världen genom Tyskland. Men, som han själv har påpekat: ”Sanningar, som man försöker uttala om sitt folk, kan endast vara resultat av självprövning.” Nu liksom förut har han ”alles am eigenen Leibe erfahren”, inte bara på så vis att han själv ”krympte” till förmån för anden. Mycket viktigare är den skuldkänsla — nyss antydd som följd av privat ärelystnad och högmod — med vilken Thomas Mann i över ett halvsekel har förknippat ”anden, som leende tronar över det stumma och omedvetna livet”. Det är här fråga om en annan ande än den som dialektiskt ställs mot ”verkligheten” i Manns senare verk, också en annan än den som (med motsatt värdebetoning) ställdes mot ”kulturen” under första världskriget: det är hans ungdoms mot ”livet” fientliga ande, den som verkar i allt konstnärskap och som (med Tonio Krogers ord) är belastad med ”etwas tief Zweideutiges, tief Anrüchiges, tief Zweifelhaf-tes”. Denna tanke har Thomas Mann aldrig släppt. Den återkommer ännu i föredraget ”Min tid” (som återgavs i BLM:s sommarnummer 1950). Vad Mann med åren har tyckt sig finna är, att ”andligheten” i denna mening, den estetiska självtillräcklighetens synd, också är sitt eget straff. Det är kanske ett brott att ställa sig utanför eller ovanför livet, men det är säkert inte en förmån. Redan författaren Detlef i 90-talsnovellen ”Die Hungernden” kunde gripas av vild längtan efter att ”en gång, bara en gång, få vara människa, inte konstnär”, och Tonio Kroger menade att litteraturen ”överhuvud inte är ett yrke, utan en förbannelse”. Det var kanske koketteri. Men det var inte koketteri när Adrian Leverkiihn många år senare ställdes inför valet mellan å ena sidan produktivitet och omänsklig kyla, å andra sidan kärlek. Någon kan säga att alternativen inte är nödvändiga. Men på detta plan går det inte att kräva allmängiltighet: här är det fråga om den intimast personliga konflikten. Thomas Mann är, för att översätta en term hos hans termrike beundrare Kenneth Burke, en ”ängelsk” författare, dvs. en för* fattare som i likhet med änglarna (enligt den hel. Thomas av Aquino) är den ende i sin art; så långt en författare nu kan vara det. Hans representativitet är en annan sak, en sak som bland annat sammanhänger just med att hans konfliktstruktur är olik den vanligaste konstnärliga, men utvecklar likheter i andra, ofta mycket betydelsefulla riktningar. Genom att odla sådana likheter, genom att spana upp 678