KOMMENTAR TILL EN UTVALD sitt väsens hemliga identiteter, kan han genombryta sin isolering. Men denna verksamhet är också botgöring. Munken Clemens, i vilken Mann låter ”berättelsens ande” inkarnera sig, återkommer gång på gång till att berättandet bara är ”ett substitut för njutningar, som vi själva eller himlen vägrar oss”: Ich fülile wohl, es fehlt mir an Erfahrung. Weder rechtes Glück noch rechtes Unglück ward mir ju zuteil. Ich lebe so mitten inne, durch mein Mönchtum geschieden vom einen wie vom andern ... Wohl mög-lich, dass ich nur schreibe, um mir von beidern, menschlichem Gliick und Leide, etwas anzueignen. Finner man jämförelsen mellan denna belägenhet och Gregorius’ på stenen otillständig, så bör man komma ihåg att den blivande påvens botgöring på grund av den nåderika krympningen i själva verket blev förhållandevis dräglig. Och vidare: den kröntes av en helighet som berättelsens ande — ”luftig, okroppslig, allestädes närvarande” — inte förmår skänka sitt redskap i sinnevärlden. Liksom den mest omfattande symboliken innehåller detaljer, som inte återfinns i den tyska, bortfaller ytterligare en del inom den minsta betydelsecirkeln, den personliga. Annat och mera speciellt kommer till i stället, liksom i det tyska fallet. Men dramats sista akt är borta. Otillständighet hade bara kunnat ligga i en patetisk betoning av detta förhållande. Om något saknas i ”Den helige syndaren”, så är det patetiska betoningar. Det sades tidigare att Serenus Zeitbloms beskrivning av Leverkühns Gregorius-version nästan skulle kunna gälla också Thomas Manns. Hans bok är i likhet med Leverkühns Gesta-tonsättningar en ”marionett-grotesk” som blandar ”kvickhet och skrämsel, barnslig innerlighet, fantasi och högtidlighet”, en lekande ironisk och djupt allvarlig historia där det folkligt grova hela tiden växlar med det subtilt intellektuella, där känslorna stiger och faller och i vågdalarna nästan alltid förvandlas till komik. Zeit-blom säger om Leverkühns ”underliga partitur”, att ”det harmoniskt dominerande, det rytmiskt mest labyrintiska var tillämpat på det mest naiva, och omvänt ett slags musikalisk barntrumpetstil på det i avseende på ämnet mest bisarra. Drottningens återseende med den numera helige mannen, som hon hade fött tillsammans med sin bror och famnat som maka, kom tårarna att rinna på oss som aldrig förr i en blandning av skratt och fantastisk gripenhet...” T. o. m. det konkreta exemplet kan studeras hos Mann. Den ogensägligen gripande scenen bryts genast sönder av Clemens’ reflexioner om Gregorius’ nepotism vid ordnandet av framtiden. På samma sätt kontrapunkteras hela materialet: skildringen av Wi-ligis’ och Sibyllas första kärleksnatt har verkligen en fläkt av ”helvetets salighet”, men Clemens’ närvaro bildar en robust motvikt; sådana scener som omhändertagandet av den lille Gregorius på Sankt Dunstan eller dubbel-uppcnbarelsen i Rom görs nästan renodlat komiska genom karakteristiken av de uppträdande personerna. Också Thomas Mann har gjort ett ”underligt partitur”, men ett partitur vars mångstämmiga underlighet är produkten av ett överlägset, alltjämt — 50 år efter ”Bud-denbrooks”! — strålande vitalt konstnärskap. På flera sätt korresponderar denna ”ängelska” partiturtyp med den ”uppbyggelse” som innehållsanalysen blottar. Thomas Mann har inte bara roat sig med att följa Leverkühns stilistiska recept, utan tycks också ha tagit upp den estetiska tankegång som tonsättaren följde medan han i väntan på sin (helt olikartade) stora Apokalyps ägnade sig åt marionettspelet. Leverkühn och hans famulus talade ofta om dessa ting, och det framgick att mästarens ”kritiska reaktion” mot all uppblåst patetik sammanhängde med hans vilja att fylla den klyfta, som sedan romantiken hade uppstått mellan ”det goda och det lätta, det värdiga och det underhållande, det avancerade och det almänt njutbara ...” Klyftan kunde inte fyllas med sentimentalitet, snarare då med ”ironin, sarkasmen som rensade luften och slöt förbund med det objek 679