BENGT HOLMQVIST tiva och elementära... mot det romantiska, mot patos och profetia...” Det skulle gälla att nå ”en okonstlad men långt ifrån naiv effekt, en intellektuellt spänstig enkelhet”, menade Leverkühn. Han sade sig också tro atl ”konstens hela livsstämning” står inför en ändring: ”Mycken melankolisk ambition kommer att falla bort och ersättas av en ny oskuld, för att inte säga menlöshet... Vi har svårt all föreställa oss det, och dock blir det så och det blir det naturliga: en konst utan lidande, själsligt sund, vardaglig, lugnt tillitsfull, en konst som är du med mänskligheten ...” Riktigt så långt har Thomas Mann inte följ l Adrian Leverkühn, vars korrektiv Zeitblom mycket riktigt visade missnöje med vännens resonemang och tyckte sig märka att det innerst inne var ”endast ett experiment med folklighet — till följd av ett ytterligt högmod”. Thomas Mann experimenterar inte med folklighet. Men han har känt den lockelse som ”dem kritischen Rückschlage entsprang”, han har definitivt sagt farväl till Wagner. Det senare antyder han t. o. m. direkt i sin roman, då han kallar den unge, föremålslöst högmodige Gregorius ”Tristan”. Han vänder sig mot ”patos och profetia”, han igenkänner i högromantiken en form av den anakronistiska självhärligheten. Också resonemanget om konstens förändrade livsstämning — i och för sig intressant — blir genom detta slutliga avsked till Tristan värt att ta mera på allvar, trots misstänksamheten mot alla högmodigt ”folkliga” experiment. Den melankoliska ambitionen måste på något sätt stå i samband med ett växande avstånd mellan ande och materia. Och tvärtom — ifall det går så väl. Strukturen i Thomas Manns nya roman är direkt symbolisk också i ett annat avseende: det rent språkliga. Mann krossar självhärligheten inte bara genom sitt motiviska ”Rück-schlag” utan också genom att på ett stundom nästan Joyceskt sätt spränga materialets konventionella gränser. ”Der Erwählte” är till stora delar inte skriven på tyska utan på ett slags allmännelig medeltidseuropeiska, där tyskan visserligen dominerar men oupphörligi genombryts av ord och konstruktioner från andra språkområden; lånefrekvensen är strängt anpassad till de förflyttningar som ”berättelsens ande” företar i det europeiska rummet. Clemens, vars irländska härkomst kanske inte är alldeles tillfällig, skriver: Ingalunda vill jag påstå att jag behärskar alla dessa språk, men medan jag skriver flyta de ner i pennan och bliva till ett, nämligen språk. Ty det förhåller sig så att berättelsens ande är en enda till abstrakthet obunden ande, vars verktyg är språket i och för sig, språket såsom sådant, som framstår som något absolut och föga spörjer efter idiom och språkliga stamgudar. Eljest vore det ju polyteistiskt och hedniskt. Gud är ande och över språken står språket. Med lika mycket av lätthet som av lärdom genomför Thomas Mann programmet, och resultatet blir — oberoende av de symboliska kvaliteterna — en berättelse som kanske bättre än någon annan suggererar stämningen av furstarnas lysande och det anonyma folkets råttgrå medeltid. ”Der Erwählte” är i grund och botten oöversättlig, vilket Nils Holmberg mycket riktigt påpekar i en not till sin svenska version; han har bara velat ge ”en aning” om originalet, och det får man väl säga att han har lyckats med. Estetiskt kan ”Den helige syndaren” inte bedömas annat än efter Manns egen text, ur andra synpunkter är Holmbergs ersättning på det hela taget bruk-bar. Det bör tilläggas att boken i ingendera av sina gestalter är så besvärlig att tas med som man skulle kunna tro. Det svåra och sinnrika finns där, men det tränger sig inte på. Tvärtom kan man faktiskt tala om ”en okonstlad men långt ifrån naiv effekt, en intellektuellt spänstig enkelhet...” Det är något av ett under, och om man vill kan man ju se symbolik också i det. I så fall bekräftar man en i sin art unik, en ”ängelsk” konstnärlig triumf. 680