WERNER ASPENSTRÖM TANKAR OM SCHACK På ett ställe i sina ”Bekännelser” omtalar Rousseau, att han en gång besegrade prinsen av Conti i schack. Att få spela schack med en furste betraktades som en stor ära och de närvarande lät genom olika tecken Rousseau förstå, att han vördsamt borde låta sig kring-rännas och underkuvas. Han nonchalerar deras fina vinkar och säger efteråt i allvarlig ton till sin motspelare: ”’Monseigneur, jag ärar ers höghet alltför högt för att ej alltid besegra ers höghet i schack.’ Denne store, begåvade och kunskapsrike furste, som var så värd att slippa kryperi och lågt smicker, kände i själva verket på sig, åtminstone föreställer jag mig det, att jag var den ende, vilken behandlade honom såsom människa ...” Rousseau vill naturligtvis framför allt demonstrera sin självständiga och rättframma karaktär, när ett sådant tillfälle yppar sig låter han det aldrig gå sig ur händerna. Han förbiser därvid, att schackspelet som sådant kan ha en andel i den moraliska prestation han nu ensam berömmer sig av. Om han frivilligt hade låtit sig besegras, hade han inte bara kränkt sin motspelare, han hade dessutom kränkt schackspelets idé och heliga traditioner. Bland de tusentals spel som människorna uppfunnit torde inget så illa lämpa sig för bedrägerier som schacket. Anledningen är väl bl. a. den att striden sker på öppet fält och med precis lika utgångsläge för parterna, pjäserna står där i sina spiltor synliga för alla och lätt räknade. Ett extra spaderess kan vara till stor nytta i poker, men vad skulle det tjäna till att hålla en svart drottning gömd i rockärmen? Allting är från början jämnt och rätt- Gideon StÅhlberg: Schack och schackmästare. Norstedts 1952. 12: 50. vist fördelat, spelarnas skicklighet eller brist på skicklighet fäller utslaget, man kan inte räkna med några gudomliga eller sataniska ingripanden, åtminstone inte i regel. För en slagen kortspelare återstår alltid möjligheten att skylla på dåliga kort och han utnyttjar den också, som bekant. Schackspelaren är ensam ansvarig för sin förlust, han nödgas helt enkelt konstatera att han spelat sämre. Naturligtvis är slumpens krafter inte helt eliminerade, jag tänker exempelvis på de svåra fallen av schackblindhet, men man bör observera att detta endast berör spelföringen, medan i kortspelen slumpen bestämmer själva utgångsläget. Schack är det enda verkligt demokratiska spelet, poker är en avspegling av det gamla klassamhället: den ene sitter hela kvällen med lankor på hand, den andre med fem ess. Den rikare blir rikare och den fattigare fattigare, precis som Marx förutsade. Det hindrar inte att poker är en mycket stimulerande form av orättvisa. En annan förklaring till schackspelets höga moral torde vara den, att antalet deltagare inskränker sig till två (tre innebär redan kra-kel och början till förfall) och att de sitter tätt inpå varandra, ansikte mot ansikte. En sådan ställning bör verksamt bidra till ett ärligt uppförande. Invändningen, att samma ställning förekommer inom andra verksamhetsfält, exempelvis inom äktenskapet, utan alt man där kan påvisa lika goda resultat, finner jag knappast övertygande. Den tredje och väsentligaste orsaken har vi att söka i schackspelets estetiska natur. Skönhetens spelregler är alltid stränga. För att fiffla med kort och tärningar behöver man bara så där i största allmänhet vara bovaktig, 681