WERNER ASPENSTRÖM för att göra det med schackpjäser (att till exempel på grund av diplomatiska, humanitära eller andra ovidkommande skäl medvetet spela under sin förmåga) måste man dessutom vara barbar, en person helt oemottaglig för estetiska värden. Så långt vill jag inte gå, att jag jämnställer schack med poesi, trots allt lever det i ett ganska begränsat och avskilt rum. Hela världen kan ibland rymmas i en dikt, men aldrig någonsin i ett schackproblem. Schackfantasten är alltid en man på flykt undan verkligheten, medan poesifantasten åtminstone i lyckliga stunder kan övervinna verkligheten. Jag skulle däremot vilja jämföra upplevelsen av schack med upplevelsen av ett abstrakt konstverk: en sluten, avskild, strängt regelbunden värld som likväl ger oss en illusion av öppna horisonter och obegränsad frihet. Det logiska och det lekfulla brukar vanligen betraktas som två motsatta element, i schackspelet liksom i den abstrakta konsten har de förenats, ja, förutsätter och stöder varandra. Allt detta och mer därtill borde Jean Jacques Rousseau själv ha framhållit, att han inte gjorde det bevisar ännu en gång hans omåttliga självupptagenhet. Han berömmer sig av en gärning, till vilken det i själva verket inte förelåg något alternativ. Hade han låtit sig besegras av prinsen av Conti, skulle förvisso schackpjäserna av egen kraft ha ingripit. Myteri hade utbrutit, löparna hade snabbt fört budskapet vidare, bönderna hade stångats, hästarna sparkat bakut, tornen fallit med dunder och brak, drottningarna spottat och fräst, kungarna dragit sina svärd. Ovanstående reflexioner föranledes av, att Gideon Ståhlbergs bok ”Schack och schackmästare” i höst utkommit i en ny och utökad upplaga. Det är en bra, måttfull och välskri ven bok, inte för mastodontisk eller specialisthögfärdig för att skrämma nybörjaren, inte heller för hurtig eller pekfingervisande för att såra dem som hunnit så pass långt att de inte öppnar varje parti med h2—h4, kort sagt, de lidelsefulla dilettanterna, till vilka väl de flesta av oss hör. Ståhlberg är en god kommentator, generös men inte översvallande, ödmjuk men med kunnighetens slagkraft. Han visar dessutom fin förståelse för de olika typerna av schackspelare, matematikmaskinerna, vaga-bonderna, taktikerna, filosoferna och alla de andra. Boken är försedd med ett företal av Frans G. Bengtsson, i vilket han dels läser lusen av Radiotjänst, dels lovprisar bokens författare, fog finnes för båda åtgärderna. Schack är två människors ensamhetsspel, ett spel för vindskammare och fyrtorn. Som täv-lingsidrott är det en styggelse. Tidsbegränsningen är en eftergift åt barbariet. Vad har egentligen klockor att skaffa med konst och meditation? Det moderna, strikt organiserade turneringsspelet med stormästardrabbningar i väldiga salar och inför hundrahövdad publik — strider det inte mot schackspelets djupaste idé? Schack olympiader, kongresser och kommittéer, nationslag, poänghysteri, professionella spelare med vidhängande betjänter som skall analysera oavslutade partier, var skall det hela sluta? Jo, utan tvivel slutar det med television. Se stormästaren i närbild, hur han sitter och rynkar pannan, lägg märke till hur han sakta sänker handen ner mot tornet, med ett enda drag överrumplar han sin motståndare och överrumplar gör också den nya, underbart löddrande tvålen XYZ! Den dagen, den sorgen. Schacket lär nog överleva till och med vår tid. Allt kött är hö, sägs det. Det är trösterikt att veta att schackpjäserna är av trä. 682