TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Obegriplig myrepidemi Vi kunde ha mottagit följande insändare: Herr krönikör! Undertecknade myror måste protestera mot det sätt varpå en hr Spewack i en teaterpjäs, som nästan blivit en landsplåga, har behagat framställa våra förhållanden. Att han utrustar oss med radio och låter oss företaga färder pr pudel är i sin ordning, det tillhör den poetiska friheten; men de paralleller han drar mellan våra sociala förhållanden och de mänskliga pekar överallt fel. Han gör det till huvudtema att människorna skulle skilja sig från myrorna genom sin större förmåga av medkänsla, när sanningen i fråga om kollektiva affekter är den motsatta, som var och en kan övertyga sig om bara genom att vifta med handen över en myrstack. Han gör stort nummer av vår förmenta önskan att bli uppätna av våra likar, utan att ta hänsyn till det faktum att kannibalismen, när det gäller fullt utvecklade exemplar, av oss övergavs hundratusentals år före människorna, ja, på grund av våra kroppars kitinkonstruktion ej kan ha den minsta lockelse. Han låter vår överstatistiker yra om glädjen i att dela faderskap med något hundratal andra, utan att bekymra sig om det faktum, att vi insekter drivit monogamin så långt, att en hona ej blott befruktas av en enda man, utan även detta blott en enda gång i livet. Hela skildringen av drottningens ställning i pjäsen syns lånad från binas sociologi, ej myrornas (vi brukar som bekant ha flera drottningar, om vi kommer åt, och hämtar gärna hem dem som flyger bort vid svärmningarna). Men om vårt livs verkliga dramatik, allt detta som kunde ge anledning till hållbara jämförelser och paralleller har hr Spewack intet att säga; ingenting om bröllopsflykten och vingarnas avbitande, som redan Heidenstam besjöng; ingenting om den ständiga omflyttningen av ägg och puppor efter sol och köld, som fyller vår arbetsdag; inget om tjuvbaggarna och glykoslasten, som bildar en så skrämmande motsvarighet till alkoholismen hos människorna ... Nej, myrorna kan det inte ha roat, ocli låt oss tillägga att det inte har roat människorna något vidare heller. Både i Stockholm (Alléteatern) och Göteborg (Stadsteaterns stora scen) var publiken med rätta kallsinnig. Själva idén med en insektsfabel är ju inte så ny, att den i och för sig är rolig, om den inte är skarpt och kvickt gjord, och det felades här. Litet flaxighet, flugighet och sentimentalitet, det var allt. Att stycket blivit en framgång i London, får helt tillskrivas Alec Guiness. Han saknades i Sverige. Sture Lager-wall och Tore Lindwall slet för att remplacera honom genom charm och personlighet, så där med sexti procents framgång, vilket var minst femton för litet; medan Gunnar Olsson i Hälsingborg gick egna vägar, och betonade det litet disträa vetenskapliga hos sin uppfinnar-myra. Annika Tretow, Sonja Wigert och Marianne Löfgren var drottningarna, den första käck och älsklig, den andra käck och raffinerad, den tredje moderligt jovialisk; skall någon mer nämnas så bör det bli John Prechts statistikermyra i Göteborg, en praktkuf. Men när man såg all den dekorativa möda, som Knut Ström, Olof Montelius och Yngve Gamlin lagt ned på en så billig pjäs, så blev man ju närmast ledsen. Det finns dock så många värdigare uppgifter. Om den ryssfödde amerikanen, filmlibret-tisten och reportern mr Samuel Spewack nödvändigt skulle presenteras som dramatiker för svensk publik, undrar man (utan att ha läst dem) om det inte varit fruktbarare med hans komedier om Hollywood och om journalistanda, ”Two Blind Mice” och ”Woman Bites Dog”. De handlar i alla fall om ting som han bör känna till. Den här hette ”Under the Sycamore Tree”; på svenska ”1 skvallerspegeln” (Göteborg 29 aug.), ”Vår lilla stack” (Stockholm 3 okt.) och ”Komedin om oss myror” (Hälsingborg 9 okt.). Mera dans under stjärnorna Den här krönikan blir anordnad enligt den uppstigande trappans princip; och från mr Spewack, som betecknar bottennivån, stiger vi närmast till Anouilhs s. k. ”Dans under stjärnorna”, som redan två gånger har behandlats i BLM (1950: sid. 50 och 1951: sid. 296), och därför inte kan göra anspråk på toppintresse. Det var emellertid två ganska anmärkningsvärda föreställningar man lagat av detta försök att återuppliva förväxlings- 683