TEATERKRÖNIKA komedin med lek och grace och endast så pass mycket djupsinnighet som är absolut nödvändigt till ballast i en modern pjäs enligt dagens smak. Föreställningen i Linköping (15 oktober) mest anmärkningsvärd, skulle jag vilja säga, på grund av det liv och lust den gavs med, och den fantasi och smak, som dekoratören Gunnar Lindblad slösande utvecklat. Överhuvud var det nog, jämte stockholmsföreställningen, den mest glittrande giv jag sett av denna pjäs (Barsacqs inscenering i Paris var ur dekorens synpunkt ganska enkel och för Peter Brookes anemiskt konstlade uppsättning, som varit förebild även i Norge och Danmark, är jag ingalunda svag). Också i Göteborgs-given (10 okt.) hade en första rangens bildskapare varit verksam. Det var Carl-Johan Ström. Park och terrass, surrealism och rymd. Men det var som det större svängrummet tog bort litet av munterheten och intimiteten här, och litet bidrog det nog till det en aning flacka intrycket att de filosofiska och sentimentala inslagen beskurits starkt; så tog man t. ex. alls ej ut någon visuell effekt att tala om ur sedlarnas sönderrivande, däremot ur slutfyrverkeriet. Den manliga huvudrollen spelades i Linköping av Ingemar Pallin och i Göteborg av Curt Masreliez, bådadera i och för sig väl ägnade artister med en viss fransk verve över sin replik, den förre med patetisk-problematisk, den senare med nästan enbart elegant utstrålning. Damerna var Sigrid Kai-ser och Ulla Jacobson, betjänternaKeveFljelm och Bertil Anderberg. De senare måste nämnas därför att man på båda håll gjort något extra av figuren, en smula utom författarens intentioner: i förra fallet en ung elegant ceremonimästare, i det senare en melankolisk pajas. Bådadera var liksom axeltapparna, som allt svängde sig om. Ifrågasättligt, men väl genomfört. Helt i textens anda var däremot Berta Hall som Isabelles mor i Göteborg, en oemotståndlig karaktärsteckning precis på den rätta gränsen mellan det äkta och det karikerade, eller man kan säga det vanvettiga och det mänskligt rörande. Jag ser henne än, hur hon ligger och lyssnar i en soffa och nästan kittlig av iver viftar avvärjande mot Romain-ville (Håkan Jahnberg), som försöker slita henne från det spännande spionaget. Många andra insatser vore ju också förtjänta att nämnas i de båda överhuvud mycket väl besatta uppförandena, men utrymmet gör det omöjligt, och det får anstå. ”Den yttersta dagen” En ny Stig Dagerman betyder för våra smärre teaterförhållanden något av samma händelse som i Frankrike en ny Anouilh eller i England en ny Christopher Fry. Fast skall han bli en världserövrare som dessa, så får han allt lägga om stil grundligt. Svensk publik torde vara världens absolut tåligaste inför pjäser med episkt stillaflytande eller rentav obefintlig aktion, det har Strindberg uppfostrat oss till med ”Brända tomten”, ”Stora landsvägen” o. s. v. Men också vi har vår toleransgräns. Att i två och en halv timme hålla intresset spänt för en gammal bonde, som slår sina barn men är så sensibel att hans enda bekymmer inför döden är att han en gång lät bli att hjälpa en full hem och för den stora frågan om denne bonde skall hinna till kvarn för att lämna tillbaka en snusdosa innan han dör, eller inte — till detta behövs ej blott lyhördhet för diktarorden utan också en god portion välvilja. Mer än som kan påräknas utomlands. Annars måste jag säga att jag sällan har sett en föreställning resa sig så fantastiskt från generalrep till premiär, som skedde på Göteborgs stadsteaters studio den 11 oktober. Det var som om regissören Bengt Ekerots hängivna ande hade fortsatt att kämpa med hypnotisk makt och ryckt både aktörer och publik med sig. Tirader som på genrepet var penibla svackor fylldes med andakt som bar skådespelarna över. Det var en egendomlig upplevelse, på sitt sätt sublim, och den förklarar att kritiken blev så starkt splittrad, i det intrycken från genrep och premiär inträdde med olika koefficienter i olika bedömares slutomdöme; men för prognosen över styckets livskraft är förhållandet kanske inte helt gynnsamt, för hur ofta kan ett uppförande påräkna ett så benådat stöd av en förstående publik som på studion premiärdagen? Eller av så inspirerade artister? Om Sven Milianders och Elsa Widborgs spel kan såvitt jag förstår bara en mening råda: här mötte man det absolut idealiska, det restlöst kongeniala. Naturligtvis är det tillräckligt existensberättigande för ett skådespel, hurudant det än annars är, att det kan ge anledning till så minnesvärda personinsatser. Ove Tjernbergs unge bonde har kritiserats för han var för ung och spänd, och visst måste det medges, men vad annat kunde han göra av rollen med sina år och sitt utseende; jag tyckte han gjorde det möjliga, och utomor 684