TEATERKRÖNIKA dentligt förtjänstfullt. Annika Tretow spelade bondflickan som fördrivit ett barn och aldrig kan komma över det. Många har berömt henne, men mig har hon svårt att övertyga när hon tar till den där knutna och pressade rösten, som hon använde här. Jag tror henne inte då. Margit Carlqvist slutligen utövade på det mest otvungna sätt sin sällsynta förmåga att verka som en frisk uppenbarelse på gränsen till sagans värld, halvt ett slags naturväsen, halvt den vardagligaste flicka. Som torde vara allmänt bekant är stycket egentligen skrivet för radio, och det har ej heller omarbetats för scenen, vilket nog varit önskvärt. Inflytandet från Garcia Lorca är omisskännligt, inte minst i de halvt lyriska scenerna mellan sonen och flickan, där replik och motreplik följer varandras rörelser med eller utan rim som figuranterna i en pardans. Väl också inflytandet från norsk bondediktning (Tarjei Vesaas m. fl.). Mycket i människoskildringen efterbildar konventionella mönster (den strame fadern, den upproriske sonen, flickan med tattarblod o. s. v.) men antingen detta skall anses för fel eller man tar det för ett dekorativt plus, så står dock fast att svensk scen berikats med ett verk, som konstnärligt sett är jämngott med några av August Strindbergs sävligare saker, t.ex. just ”Brända tomten”; och som till sitt mänskliga innehåll är mer sympatiskt än de flesta. Dagerman har redan utlovat ännu ett annat, för scenen direkt tillskuret bondedrama. Det är man spänd på. Lycka för morgondagen? I den nyligen bortgångne belgaren Charles Plisniers ”Kanske i morgon” (”Le bonheur est pour demain”) möter vi ett skådespel av annan typ. Konventionell realism, om man så vill, med en enda dekoration som det sattes upp i Uppsala den 10 okt., men stramt logiskt i uppbyggnaden som ett schackparti av Euwe eller Capablanca och med den ovanliga och för realistiska pjäser ovärderliga egenskapen att den sista av de åtta akterna är den starkaste och att greppet om åskådaren tätnar alltmer ju mer den närmar sig. Ämnet är hämtat ur en roman av Plisnier med samma namn. Det är starkt besläktat med det i Sartres ”Smutsiga händer”, fast (man frestas säga: dess bättre) befriat från den sartreska retoriken och existentialistiska exegesen. Karaktärerna ställs utan hjälp av monologer eller inre dialog minst lika klara som hos Dagerman. Vi får möta Groux, den osentimentale realpolitikern, som förkroppsligar den kommunistiska partilinjen och även partiets proletära förankring; studenten Manuel, det alltför veka intellektuella redskapet, motsvarigheten till Hugo hos Sartre; Marie Archambault, den obevekligt trosvissa kommunistflickan, som motsvarar hans Olga, och dennas syster Marthe, som vill alla väl, men skräms av opersonlighetens kyla i den marxistiska fräls-ningsläran. Alla dessa framställdes väl. Särskilt bör nämnas Anita Blom och Marianne Karlbeck, efter de hade att bära största bördan som de båda systrarna, en uppgift som de löste med sträva tonfall och korta gester, som väl tog fram både syskontycket och de ohjälpliga divergenserna. Likheten med ”Smutsiga händer” sträcker sig ända därtill att omtolkningen av ett politiskt mord till svartsjukedrama spelar avgörande roll i handlingsmönstret. Man frestas till gissningar att Sartre när han skrev sin pjäs icke var opåverkad av Plisniers roman. Under alla omständigheter bör han ju ha läst den. Uppsalaföreställningen var naturligtvis ingen sol helt utan fläckar. Nästan amatörmässigt spelades en opolitisk läkare, som representerar den hygglige genomsnittsborgaren och därmed har en viktig funktion i pjäsen. Av djupare skäl måste man rikta en gensaga mot den karikatyriska färg som Jan-Olof Strandberg fått lägga över poeten Toscane, också en av styckets kommunisttyper, och mer än någon av de andra skuren ur författarens eget kött och blod. Denne döljer med slagfärdighet och lättvindigt cynisk jargong överkänsligheten på botten av sin själ och sin självbestraffande masochism, så som hela clartéintelligensen på den tiden gjorde (pjäsen spelar 1928). Men vilka reaktioner av motvilja eller ömkan han bör väcka hos publiken, så inte är det ett sus av skratt. Strandbergs rollanläggning flödade av anilin från den billiga stämpeln ”sa-longsbolsjevism”, med vilken borgerligheten på 20-talet försökte bagatellisera och komma ifrån hela denna för dåtidens studerade ungdom så karakteristiska och för utvecklingen så betydelsefulla strömning. Ytligt och föråldrat sätt att se. Varför skulle revolten mot egna klassprivilegier och medkänslan med andra vara en mindre allvarlig bevekelsegrund för en revolutionär än att man själv stått vid svarven? Varför skulle den vara mera löjlig eller 685