TEATERKRÖNIKA mindre ädel? Varför ens korttänkt? Det är lätt för nutidens intellektuella ungdom att varsna hur föga långt politiska revolutionära frälsningsläror bär, men på 20-talet var saken inte lika a priori avgjord. Då hade man bara franska revolutionen att hålla sig till som fait accompli, och den hade dock bragt en del demokrati i världen; 1848, 1871 och 1906 var lika många slocknade facklor och 1918 års Ryssland ännu ett stort frågetecken. Även en skarp iakttagare kunde ännu tveka om det var en port. Det var inte de sämsta huvudena och karaktärerna som i dessa år lade kadaverdisciplinens späkande ek självvalt på sina axlar. Jag har träffat dussintals kommunistiska poeter under min tid, från Arnold Ljungdal till Hugh Mc Diarmid. Nästan alla kunde ha tagit i sin mun de ord som Plisnier ger Toscane, men inte en enda kunde ha styrt ut sig i den ultramarinblå kavaj och pärlgrå scarf, som Strandberg slängde med och drog ner skrattsalvor. Hur skulle det passa i stycke? Nej, fanns någonsin något stänk av koketteri i deras toalett så gick det väl snarare mot en ovanligt nött och vårdslös överrock, en ovanligt grov och mörk skjorta. Jag har uppehållit mig vid detta så pass utförligt därför att det gäller den psykologiska grundsynen på de revolutionära, alltså just det centrala hos Plisnier. Inte för att till varje pris kritisera uppsalaföreställningen, vilken trots allt som helhet grep. Hämnaren, som ödelägger Revolutionens psykologi, dess makt och vanmakt, är ämnet också för schweizaren Max Frischs ”Greve Öderland” (”Graf Öder-land”); premiär i Malmö den 9 okt. på Intima teatern. Men här är temat angripet med helt andra formella medel, som delvis kommer expressionismen nära. Framställningen svävar hela tiden på gränsen mellan dröm och verklighet och författaren låter oss förbli i ovisshet om hur mycket han har menat skall uppfattas som det ena eller det andra. En allmän åklagare har att utföra sitt värv mot en mördare, en f. d. banktjänsteman, som i ren desperation över livets torftighet i allmänhet och sitt eget tråkiga arbete i synnerhet, har gått ut och yxat ihjäl den förste bäste han träffade på, bankens egen nattvakt. Åklagaren förstår honom. Också han lever ett odrägligt skenliv instängd mellan slentrianens fyra väggar. Han orkar nätt och jämnt ens bli indignerad när han finner att hans hustru bedrar honom med husläkaren. Också han skulle gärna vilja bryta sig ut genom en självvald handling, hur desperat och enfaldig som helst. Han lämnar sitt yrke och sitt hem och i nästa scenbild finner vi honom irrande kring en avsides belägen koja långt bortom ära och redlighet och by och bygd. Här bor ett par snuskiga gamlingar och deras halvt veliga dotter. Hennes tröst är att läsa för sig själv den gamla folkliga balladen om Greve Öderland, hämnaren som skall komma och dräpa allt som står i frihetens väg. Åklagaren identifierar sig med flickans dröm, hugger ned förtryckarna och tar henne ut i världen. Han vill med henne nå Santorin, frihetens ö i rebellernas land, stigande på vita vulkaniska klippor över ett fjärran stormpiskat hav. Kommer tulltjänstemän eller andra och kräver tillstånd och pass, så tar han bara lugnt upp yxan ur portföljen och röjer sig väg. Han vållar åtskillig blodsutgjutelse på det sättet. Exemplet smittar och blir en folkrörelse. Polisen ingriper, läget är förtvivlat, kamrater och kvinna — den gamla eller en ny — allt måste offras för framgångens skull. Den nye greve Öderland bringar offret; han stänger in sig och sitt folk i kloakerna som kommunarderna 1871 och kämpar sammanbitet; intrigerar, förråder och övar terror, och — vinner: står där till slut själv som den statliga maktapparatens innehavare, men utan mål, utan program. Det var friheten han ville, nu är han instängd i själva maktutövningens tvång och fängelse. När han ser sig om i villan som rekvirerats till hans, den nye diktatorns, residens finner att det är hans egen gamla bostad. Och det skräckslagna värdfolket, som han låter hämta, igenkänner han följdriktigt som sin övergivna hustru och hennes älskare, vilka frambär lyckönskningar till att han äntligen kommit hem igen från sin sinnesförvirrade utflykt till skogs. En dröm sålunda, det hela? Nej, det vore för enkelt. De sista replikerna antyder att revolutionen, som vi sett på scen, i alla fall verkligen har ägt rum. Greve Öderland är en realitet, liksom hela hans problematik, ingen skall kunna vifta bort den vid ridåfallet med ett ”Det var bara som han inbillade sig”. Lars Levi Læstadius har med denna pjäs lanserat den intressantaste nyheten på svensk scen åtminstone alltsedan Brechts ”Kaukasiska kritcirkel” förra vintern. Han hade också mycket effektfullt lagt upp regin. Till de Kafkaartade dragen i stycket hör att alla bi 686