BOKRECENSIONER figurer är sedda helt ur huvudpersonens synvinkel. Den bestående samhällsordningens laglydige representant spelas därför av samme skådespelare, antingen han är befälhavare, inrikesminister eller bara husläkare. ”Jag känner er, doktor Hahn.” Alla kvinnor bär samma ansikte. Så länge han älskar dem, heter de Iris, när han har lämnat dem, heter de Elsa. Men huvudpersonen sj älv är dubbel. Det råder en unio mystica mellan åklagaren-hämnaren, som storartat spelades av Georg Årlin, och bankt j änstemannen-fången, för vars vånda Toivo Pawlo fann dämpade och gripande uttryck. Flickan gestaltades av Nine Christine Jönsson med de klagande, smått imbecilla tonfall som hon först fann på när hon spelade Agatha Christie i Linköping i våras. Verkningsfullt här, men måtte det för guds skull inte stanna som maner. Max Frisch är född 1911 och har förut skrivit fyra pjäser, varav två om efterkrigs-situationen i Tyskland — ”Nun singen sie wieder” och ”Als der Krieg zu Ende war” — ett med namnet ”Santa Cruz” samt farsen ”Den kinesiska muren”, det enda av hans verk som tidigare uppförts i Norden (Helsingfors 1949). Dessutom har han hunnit med en rad romaner och betydande insatser både som journalist och arkitekt. Allt detta är tydligen redan en gärning, som är väl värd att ta kännedom om, men kanske minst lika mycket ett stort löfte för framtiden. Även om Frischs litterära skapande påtagligt står i den tyska traditionens tecken (Toller, Kafka, Jiinger osv.), så utesluter det inte en ovanlig grad av djup originalitet. För övrigt är också denna tradition ett instrument, som man inte gärna kan undvara i den europeiska konserten. BOKRECENSIONER VÄRLDSFÖRAKTAREN Hjalmar Gullberg: Dödsmask och lustgård. Norstedts 1952. 9:75. Med lusten att i spelet skapa spänning förenar ni en drift till självförbränning. Dessa oefterhärmliga gullbergska rader skulle man med en hädisk spexares ogenerade brutalitet kunna tänka sig (eller åtminstone önska sig) i en hyllningsdikt riktad till Hjalmar Gullberg. Men eftersom man länge torde få leta efter en så kongenial kollega till en så unik poet, har man bara att konstatera att raderna är skrivna av Gullberg själv och att de är riktade till alla dem som spelar med i mänsklighetens drama. Dikten ur vilken de är hämtade handlar om deus ex machina och är kanske den enda i den nya samlingen om vilken det är svårt att veta om den är både kvick och djupsinnig eller bara kvick. Lusten att i spelet, i diktens lek, i strängarnas spel, skapa spänning har Hjalmar Gullberg nästan ständigt drivit närmare dödssynderna vällust och övermod än någon annan svensk skald av hög rang. Alla anslag från den högstämda hymnens till den plattaste abc-bokens har han utnyttjat till virtuositet och förfäran, alla rimmens fiskstim och platta flundror har han fångat i sitt nät, och ingen handbok i stilistik förslår att ange vidden av hans aptit på stilarter. Med samma raffinerade lugn har han lånat fras och glosa ur psalmvers och annonssida — och inte ens det vördade konversationslexikonets egenartade resurser har undgått denna cerebrala näktergal. Konststyckena har blivit färre med åren, det är sant, men lusten till en överraskande effekt, lusten att trolla, att rentav försöka förvandla torrt snus till nektar och ambrosia lever alltjämt kvar, eggande, pockande att komma i ljuset och förverkliga det omöjliga. Över lusten, över själva tendensen kan naturligtvis ingen dödsdom uttalas, men resultaten måste inte sällan utsättas för en aning skepsis och förtvivlan. En av de nya dikterna heter ”Cé-zannes äpplen”. Den börjar med att konstatera att inte ens kunskapens frukt i Edens lustgård granskades med sådan iver som den Cézanne ägnade de äpplen han målade av. Men hans modeller skrympte och blev ruttna långt innan målningen var färdiggjord. Lyckligtvis hörde C. till de besuttna och konstgjord frukt blev inköpt till hans bord. Långt från vårt livs förvandlingar på färden till intet, långt från färgspel på en hud sökte han formerna som byggde världen och blev det nya måleriets Gud. 687