BOKRECENSIONER HJALMAR GULLBERG Man kan förmodligen inte tänka sig att det varit Hjalmar Gullbergs avsikt att här åstadkomma någonting i stil med Morgensterns ”Galgenlieder” — förkortningen i tredje raden och upplysningen i den fjärde är nog inte avsedda att i första hand vara lustiga, besynnerliga och tänkvärda utan snarare att verka chockerande genom sin torra saklighet — för att förbereda den lysande kommentarens svindlande stigning i den sista strofen ... Hur ledsamt bara att den sista radens klimax stannar i den tunna vitsen, den enkla klichén! ”Cézannes äpplen” är en bagatellartad dikt, och det är missvisande att dröja vid den länge. Ett mera farofyllt försök är onekligen den svit är dikter som kallas ”Barnafaders besvärligheter” och som kan betecknas som ett slags fortsättning på skaldens berömda ”Den heliga natten”. Här skapas den typiska gullbergska spänningen med spexets klassiska teknik: de anakronistiska tricken och den överraskande blandningen av sublimt och vardagligt. Men skalden ger inte längre prov på samma energi i denna försvarliga sysselsättning. Hur tam och intetsägande är inte ängelns slutreplik till Josef: Nu ser jag gryningen i öster skimra. Farväl du snickare med verktygslåda! Och Josefs samtal med värden på härbärget (eller vore det mera stilenligt att kalla honom källarmästaren ?) har inga särdeles meningsfyllda poänger. Endast Marias repliker i det tredje och sista avsnittet har något av den naiva andakt som gjorde ”Den heliga natten” till ett beaktansvärt poem, men även här offrar skalden åt sin frestande vana att ur det banala söka pressa det sublima utan att riktigt lyckas: ”Det skriker i den lilla Jesus-magen.” När skalden däremot lämnar den bibliska naivism (som han av mycket att döma för länge sedan tröttnat på) och i stället i ”Rosen och den obotfärdige rövaren” arbetar med en svart galghumor med starkt naturalistiska inslag, når han en skärande effekt och håller ändå med något av en lindansares grace den konstnärliga balansen: Vi korsfästa är som regel typiska handlingsmänniskor, vi får ingenting ut av att hänga i luften och bli beglodda som fågelskrämmor. Som sagt har ingen åverkan skett på våra lemmar, vi är friska och hela och ska inte klaga över dålig behandling. Vad som i det långa loppet knäcker oss är intet annat än bristen på motion och den mördande tråkigheten på landsbygden — som damen sjunger så känsligt: mellan den kalla morgon och midnatts mörka tid. Redan denna dikt vittnar om Hjalmar Gullbergs lust att skapa spänning med nya medel, nya resurser, ny sångmetod. ”Blott den var värd att prisa, som övervann sitt eget jag” står det redan i ”Kärlek i tjugonde seklet”, och ännu tidigare i skaldens produktion kan man finna belägg för hans egendomliga tendens till självutblottning. Men tydligare än i ”Dödsmask och lustgård” har han aldrig ventilerat sin drift till självförbränning. Han börjar med gudasagan och skriver om Orfeus, den sönderslitne, noterar med tillfredsställelse hans grymma reducering till bara en spelmans av havet tvättade ansikte, ”bara en mun i naturlig infattning”. Han talar om Hesiodos och formar till ett äreminne berömmet över den som i sex daktylers fall sköljde bort sin personlighet för att med en lovsång öppna ”det blå panoramat” och berätta om gudarnas liv. I den mycket vackra dikten ”Det finns en sj ö och sedan aldrig mer” gestaltas dödsdröm-men och självutplåningen med grandios och betvingande kraft: Så faller svepningar och ornament, alltmedan hunden stirrar oavvänt på jordiskt liv som är tilländalupet. Och floden vaggar oss mot spegeldjupet som i gestaltlös vila återger Narkissos död och sedan aldrig mer. 688