BOKRECENSIONER I flera dikter omvittnas den ständiga känslan av närhet till skuggorna, en frändskap med de döda och en upplevelse av ”utdömda evigheters tålamod”. Hos Hjalmar Gullberg kan man nästan tala om en dödsreligion av egendomlig art med evighetsupplevelsen som metafysisk resurs och personlighetsutplåningen som krav, hopp och uppfyllelse. Kristet och antikt blir i denna delvis gåtfulla tanke- och känslovärld med vartannat infiltrerat. Dionysosmyten invävs i dikten till Maria, och Niobes tårar blandar sig med den vid korsets fot gråtande moderns: ”Maka dig undan Maria, vi är många som behöver gråta.” De namnlösa mödrarnas klagan blir vår tids symbol och en evig symbol och — en evig verklighet i stånd att motivera det djupa föraktet för en värld som larmar med namn. Den skälvande skönhetstörsten och det blodiga världsföraktet — så kunde man med högtidlig artikulation beteckna de dialektiska grunderna för Hjalmar Gullbergs poesi. Med en underlig verbal sadism får inte sällan världsföraktet sabotera skönhetstörsten, men med större chockerande kraft än i dikten ”Dialog i en gryning” har väl aldrig den processen skett. Efter Diktaren med hans vaga vacklan mellan säkerhet och vankelmod kommer Döden med sin hammare och spikar fast: Jag skiter i varenda bok du tryckte, för jag har inga ögon som studerar. Jag skiter i ditt namn och i ditt rykte — jag hämtar avfall om det intresserar. Som när vid soluppgång en sista stjärna stryks bort från himlen av den röda kvasten, ger jag åt maskarna till mat din hjärna; för jag är den som tömmer sopnedkasten. Dikten ingår i det avsnitt som kallas ”Spegel-poleraren” — ”Spegel-Poleraren har svarta händer” heter det i den persiska urkund, från vilken Hjalmar Gullberg denna gång genomgående hämtat sina ytterst upplysande motton. Den som är renhetens sökare måste hålla tillgodo med smuts — intill den stund då döden, ”den stora renhållningsvagnen”, vinkar ”med granrisets flora i Återvändsgränd”. Så stor en kvast fordrar världsföraktaren. Även i kärleken söker han självutplåningen. (Detta är som sig bör — säger åtminstone den persiska urkunden.) Den första dikten i den ädla svit som kallas ”Paradismyt” talar också om en ny födelsetimma ”i de första syrenernas vår, i de älskandes natt”. Och fortsättningen inskärper vidare, outtröttligen, denna befrielse från jaget och jagiskheten, frigjordheten från det förflutna och personlighetens av- sägelser. Och dödsmasken i lustgården, vad är den annat än ”ensamhetsårens grimas”, detta ansikte av frusna tårar som lyftes bort... Om den brinnande vakan som genomlyser köttet och förtär oss in i jagiskhetens benstomme, om den andra oskulden, den sent förvärvade, skulle jag berätta i gryningen. Men paradismyten låter sig inte berättas av en recensent. Den bör läsas och stilla glädja liksom denna diktsamling i sin helhet, ett verk av spänning och självförbränning, egenartat och ett ämne för långvarig begrundan — även i en knapp tid. Åke Janzon APLAKÄRNORNA Vilhelm Moberg: Invandrarna. Bonniers 1952. 18:50. ”Jag hafwer ingenting widlyftigt att skrifwa om, ingenting har inträfwat med Oss.” Så säger Karl Oskar Nilsson, nybyggare i Minnesota, när han skriver det brev hem som avslutar mellanvolymen i Vilhelm Mobergs trilogi. Synpunkterna kan ju tryta för ovant folk även i brev mellan mer näraliggande orter, men sådan försiktighet är något mycket utmärkande för amerikabreven — det kan man läsa i Mobergs samling uppsatser om emigrationen (”Den okända släkten”, 1950). Man talade inte gärna om svårigheterna, det gällde att till varje pris försvara det stora beslutet att utvandra. ”Invandrarna” handlar om det småländska bondfolkets möte med det nya landet. Bakom varje ny svårighet som möter dem lurar frågan: Var detta värt allt vi gått igenom? Var det värt sjuttio dagar på havet? Var det värt de liv som offrats på vägen? Var det värt att vi gjorde det oerhörda och slet oss lösa från det hemmavanda? Frågan blir naturligtvis inte definitivt besvarad i den nya romanen, som skildrar invandrarnas första år på ny mark. Vilhelm Moberg är själv en man med bestämda åsikter, men han är för god konstnär för att låta de människor han berättar om utan vidare komma fram till några lösningar. När året gått börjar det emellertid arta sig någorlunda för de flesta i skaran från Ljuder och t. o. m. Kristina, Karl Oskars hustru, som aldrig tror sig om att tänka på Amerika som härhemma och Sverige som därborta, hittar på en väg att finna sig i landsflykten: hon tänker på sina barn, för vilka Amerika utan vidare kommer att bli hemma. 4 BLM 1952 IX 689