BOKRECENSIONER I större delen av ”Utvandrarna” gällde det för Vilhelm Moberg att ge en ny skildring av sin egen hemtrakt som han — med handlingen förlagd till andra tidsperioder — berättat om flera gånger förut. Resultatet på den punkten hör till det kraftfullaste, mest levande och gripande han åstadkommit. I ”Invandrarna” har det däremot gällt att ge samma liv, must och bredd åt en berättelse om trakter och förhållanden som han till största delen gjort bekantskap med genom resor och studier. För verket som helhet har det dessutom gällt att ge formen av en osökt berättelse åt vad författaren vet om emigrationen i stort och åt de åsikter han bildat sig om dess orsaker och verkningar. Allt detta är merendels löst på ett obesvärat sätt även i den nya boken. Berättelsen flyter denna gång, med avbrott för enstaka brev, i en enda episk ström. Den svallar oftast fram med samma mäktiga självklarhet som Mississippi och för på vägen med sig oändliga mängder av fakta och upplysningar, som omärkligt sugs med i det stora flödet, utan att störa dess lopp. Första tredjedelen, som skildrar landstigningen i New York och resan till Minnesota, längs floder och över prärier, är naturligt nog den mest rapsodiska. Här kan man ibland tycka att grandeur-duken tagits till även för mindre betydelsefulla episoder och att den som regel så verkningsfulla stilen, som får sin färg av skickligt använda gammaldags vändningar, någon gång slår över i det sentimentala. Men själva greppet kring berättelsen är i grunden säkert även i detta avsnitt. Allt det nya och märkliga ställs hela tiden — med den lugna trygghet som brukar komma av överlägsen sakkännedom — i relation till invandrarnas upplevelser och kunskaper hemifrån. Detta första avsnitt blir f. ö. också en svit roliga bilder, liknande tidiga gravyrer ur amerikanskt liv, med promenerande societet i Battery Park, flodbåtar, salooner och nybyg-garsamhällen. Bokens tyngdpunkt ligger dock i de två senare tredjedelarna, där man kommit fram till Taylors Falls vid St. Croixfloden och börjar ordna för det nya livet. Det är med verklig överraskning man i ”Den okända släkten” ser att Moberg efter arkivstudier i själva verket hämtat en del av berättelsens stomme och åtskilliga detaljer ur verkligheten, sådan den kommer fram i emigrantbrev och i Andrew Petersons märkvärdiga dagbok. Hans berättarstil arbetar här med hela sin våldsamma, oemotståndliga kraft och historien om människorna som ur intet skapar sin egen värld — det alltid lika lockande Robinson Crusoe-äventyret — återges med en friskhet och en glädje över verklighetens detaljer som brukar anses höra samman med det självupplevda. ”Den jungfruliga vildmarken” som det heter i gamla indianböcker, växer fram med alla sina djur, växter och drag i landskapet, överraskande, som den upplevdes av de inflyttade från Kronobergs län, men påtagligt och levande. Här kommer Karl Oskar och hans familj mer direkt i centrum, sedan de flyttat för sig själva, och i dem möter man Mobergs på en gång resoluta och fint förstående människoskildring när den är som bäst. Karl Oskars glädje över sin nya jord, hans vandring hem med mjölsäcken eller hans samtal med hustrun om det nya hemmet är episoder som ter sig enkelt storslagna utan att alls verka avsiktligt hjärteknipande. Vilhelm Moberg tycks vara på väg att ge emigrationen ett stort litterärt minnesmärke. Men det framgår av den nya volymen att han också vill säga en del om Amerika, som kanske inte saknar sin tillämpning även på senare år än 1850. Den amerikanska livsstilen ger enligt Moberg spelrum åt både högfärd och jämlikhet och för invandrarna är Amerika ett paradis där ormar inte är sällsynta. Framför allt betyder det dock för dem en större frihet: den finns där inte i den grad de tänkt sig och detta beror inte bara på fördomar hos dem själva, men där finns ändå möjligheter att leva mer obundet än på andra håll, att få sköta sig själv om man klarar sig själv. Det ser Ljuderborna ut att göra och eftersom den trakt där de slår sig ner i verkligheten upplevde en mycket snabb blomstring kan man kanske vänta sig att de lyckas bra även i fortsättningen. Som det står i Karl Oskars brev: ”Swerje äger goda aplatjärnor ock härute är det god Jord att gro och wäxa uti, Så det kan nog med den Allsmäktiges wilja blifwa ett stort Träd som en gång skall stå i sin blom härute.” Åke Runnquist TVÅ BEKÄNNARE Sven Lidman: Lågan och lindansaren. Natur och Kultur 1952. 17:50. Bertil Malmberg: Ett författarliv. Bonniers 1952. 16:50. Andra delen av Sven Lidmans memoarer utmärker sig inte för samma fasta grepp på 690