BOKRECENSIONER stoffet som den första. Berättelsen har blivit lösligare, mera pratsam och rör sig fram och tillbaka i tid och rum på ett stundom förvirrande sätt. Men den nya volymen inskärper och förstärker samma huvudintryck som den förra, att ”omvändelser” av det slag som Sven Lidman har genomgått visserligen medför omkastade förtecken och upp- och nervända värderingar men eljest i grund och botten inte ändrar ett grand i själva personligheten. Med alla sina gudaktiga talesätt och fromlerier förefaller Sven Lidman att vara lika monumentalt självupptagen som i sin tidigaste ungdom, lika envetet inställd på att finna allt som rör den egna personen betydelsefullt och märkvärdigt. Den gången skröt han med sin fina släkt och sina sexuella prestationer; nu hoverar han sig med sin syndfullhet och sitt fördärv, och under högljudda beskärmanden blåser han upp dem till de mest storslagna proportioner; skillnaden är knappast imponerande. Alltjämt är han lika renons på äkta ödmjukhet, på allt vad självironi eller självlöje heter. Tag till exempel den genealogiska romantik som inympades på honom av farbrodern, och vars mest motbjudande utslag var det i denna del omvittnade föraktet för den småborgerliga mödernesläkten Wolff och för den fattiga men tappra tullförvaltar-änka som var hans mor och som för hans skull fick slita ut sig med inackorderingar och annat släp. Från sin nuvarande ståndpunkt utdömer han den självfallet som förkastlig och olycksbringande, men dess groteska komik tycks ännu i dag inte ha gått upp för honom; den märkliga släkten från Lidhidt var ju i själva verket bara en högst alldaglig svensk medelklass- och ämbetsmannafamilj som alla andra, inte ett dugg märkvärdig eller förnäm, och det är enbart parodiskt när Lidman alltjämt tar saken på fullaste allvar i stället för att skoja bort den. Vad har livet överhuvud lärt denne sjuttioåring, kan man fråga, när han fortsätter att ta allt som rör honom själv sakralt högtidligt, utan en gnutta av den bagatelliserande humor vid självbetraktelsen som förefaller oskiljaktig från varje ärligt kristen åskådning? Och vad är det ur kristen synvinkel för värde med en syndabekännelse och självavklädning som denna, när högmodet och jagförgudningen tittar ut mellan varje smutsig klädtrasa som han sliter av sig? Om jag i en enkel formel skulle försöka sammanfatta den mänskliga attityd som är Sven Lidmans i denna memoarvolym, så kan jag inte SVEN LIDMAN finna någon mera adekvat än Hjalmar Söderbergs ord om pastor Gregorius, ”uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god”. Sedan är det en annan sak, att den litterärt sett artar sig att bli ett unikt och högviktigl dokument, såtillvida som allt mänskligt, även i dess skrämmande avarter, har sin givna plats i litteraturen, och därför att avklädnings-numret utföres med en obestridlig talang, med en sannskyldig furia av kryddstarka glosor, dessutom med välbehaget, fermiteten och de koketta sidoblickarna mot publiken hos en gammal sköka. Samtidigt har Lidman gjort frikostigt bruk av alla de folktalarknep han med åren har lärt in, av alla de ordfyndiga och burdusa liknelser ur vardagslivet till vilka andliga realiteter kan skrivas ner, med säker och omedelbar stötverkan som följd, och med den borne blixtochdunderskribentens sugges-tionsförmåga har han förstått att välva en apokalyptisk himmel över sin egen högintressanta personage. En falsk överlägsenhetskänsla tycks från tidigaste år ha ingivits det barn, som av begynnelsen var alltför omdaltat, alltför omgivet av många personers allt uppslukande intresse. Och den har ytterligare övergötts genom farbroderns fjolliga släktchauvinism och genom de sexuella fantasidébaucher som inspirerades av Casanova och annan pornografisk litteratur. Livshungern och njutningsbegäret från mödernesläkten har ingjutit en förödande kraft i dessa övervärdeskomplex, som fick 691