BOKRECENSIONER smärtsamma törnar i skolan, där fattig klädsel, fysisk svaghet och motgångar i gymnastiken tvingade den unge Lidman att hävda sig genom bördens, munvighetens och beläsenhetens företräden, det intellektuella barnets klassiska tillgångar. Medan sydsvenska jämnåriga flockades kring en ungdomsförförare av Bengt Lidforss’ mått, fann Sven Lidman en motsvarighet i David Sprengel, hans gymnasist-demoni och övermänniskodillerier — blotta namnsammanställningen är förkrossande för Lidman. Adelssvärmeriet förbands med last-barhetsskrytet, vars verklighetsunderlag var det torvströdass i våningen vid Brunkebergs-torg, där skolpojken onanerade i de egna ex-krementen, som skulle ge illusion av kvinno-skötets mjukhet och värme. Inte underligt då, att kärlekslivet, som för normala människor utgör livets renaste glädjekälla och hälso-bringare, för Lidman har kommit att framstå som en kloakbotten, och att den sexuella besatthet som han haft att dragas med har fått karaktären av en oemotståndlig ”nostalgie de la boue”, en hemlängtan till smutsen. Vad som spelade huvudrollen i allt detta var och förblev det egna jaget eller, rättare sagt, det egna könsorganet, och för ett du fanns aldrig plats annat än som medel för den egna njutningen, den egna självhävdelsen. När man i ett av bokens avsnitt får läsa att den unge Lidman fantiserade om kavallerichocker mot strejkande och om ”jus primae noctis” och i ett annat blir erinrad om, att han längre fram i livet skulle hamna i den militära aktivismen och i den söka befrielse från j agiskhetens tvångströja, så har det sitt speciella intresse att konstatera hur starka trådar som förbinder den mentaliteten, hela den förnazistiska be-greppsattiraljen, med en på en gång förvriden och överhettad sexualitet, med kvinnoförakt och sadism och med den känslans impotens, varom Lidman själv har talat. Krigaräran och blodsoffret på fäderneslandets altare, liksom senare den kristna blodsmystiken inom ramen för en folklig väckelserörelse — allt tycks ha det egna jagets förlåtelse och frälsning till huvudsyfte; medmänniskan, duet förblir något sekundärt. Och när han någon gång lystrar till för en annan människas tonfall av äkta känsla, så låter han endast till hälften orden gå in; med den andra delen av sitt jag står han bredvid på äkta författar-manér, inregistrerar och tecknar sig till minnes — det kanske kan komma till användning i någon roman eller novell! Lyckligtvis, får man säga, har Sven Lidmans egocentricitet även omfattat personer som kunnat sättas i relation till honom själv, och han har tillvaratagit och utnyttjat släktbrev och dokument av största intresse. Av hans mor, hennes tafatta omsorger och valhänta uppfostringsmetoder, får läsaren sålunda en levande bild, och de gamla oscariska snuskhumrar, som i all sin ordensprydda, betitlade och officiella guldglans avfärdade Strindberg som en osedlig författare, medan de själva forslades hem dödfulla från krogen eller fäktade i glädjehusen, utgör ett par särdeles roande croquiser i bokens marginal; sådan tedde sig den borgerliga dubbelmoral, som Ellen Key och Hjalmar Söderberg bekämpade med beundransvärd uthållighet. Och vida mer gripande än något av vad Sven Lidman berättar om sig själv, är det brev som hans mormor riktade till Lotten von Kræmer och vari hon i lakonisk förkortning återgav sitt eget levnadslopp. Så förtvivlat, så bottentra-giskt kunde ett svenskt kvinnoöde gestalta sig ännu under det upplysta, det för sina framsteg beprisade, högborgerliga 1800-talet; sådana övergrepp mot person kunde alltjämt äga rum. Inför en livshistoria som denna uppfylls man av tacksamhet över att det både i liv och diktning har funnits de, som har varit mer intresserade för de sociala verkligheterna än av det egna jaget, det må ha varit aldrig så olyckligt eller märkvärdigt. ¥ Bertil Malmberg har som memoarförfattare inte lika stor förmåga att göra sig gällande, är inte bekajad med samma hänsynslösa uppriktighet som Sven Lidman och följaktligen inte i stånd att framlägga ett lika enastående dokument. Han har haft att dragas med besvärande hämningar i form av ridderlighet och hänsyn mot andra och vägrar sålunda att utlämna minnen om vilka han inte är ensam, vägrar att utlämna exempelvis kvinnorna i sitt liv, deras brev och deras känslor. En gentleman — ack, omoderna, olitterära begrepp! — blir aldrig en riktigt stor memoarskribent, och skruplerna har i Malmbergs fall utsträckts till att omfatta även egna upplevelser och visioner; han vidgår ärligt sin förtegenhet på viktiga punkter och varskor läsaren om att perspektivet ofta skulle ha blivit ett annat om dessa insegel brutits. I gengäld har den goda smakens och den mänskliga värdighetens linje också förblivit obruten i denna 692