BOKRECENSIONER andra memoarvolym, som eljest kan förefalla sönderhackad och löst sammanfogad av min-nesfragment; dessa illustreras vanligen av citat på vers och prosa och utgör självbiografiska kommentarer till dem. Greppet torde vara medvetet genomfört, ty för en skald av Malmbergs art förblir diktsamlingarna och andra pennans skapelser de centrala livshändelser, mot vilka all erfarenhet, all upplevelse böjs in. Ja, Malmberg gör ingen hemlighet av att dikten och diktarvisionen för honom oftast har varit det primära, och att han åter och åter har sökt sig till nya stämnings- och känslolägen, nya idékretsar och föreställningsvärldar i det undermedvetna syftet att utnyttja dem i dikt såsom en konstnär söker sig till nya motiv för att omsätta dem i måleri. Hans lilla självbiografiska bilderbok har sålunda kommit att ge en rad inblickar i själva ordmagiens fascination och förförelse, i de ombytta attitydernas hemliga makt över övertygelserna, i tvångstankarnas och hallucinationernas fördolda inverkan på medvetandet. Med denna nyckel i handen får läsaren företa en snabbvandring genom Bertil Malmbergs diktsamlingar från ”Illusionernas träd” och framåt, och kanske blir han i likhet med granskaren särskilt omtumlad av det avsnitt, där diktaren berättar hur gudsgestalten växte fram i hans inre som tvångstanke och förföljelseidé och hur han, den högsuggestible — som diktare utlämnad åt skiftande suggestioner och ständigt beroende av dem — för en tid lät sig motas in i oxfordfållan men till sist slog bakul och lyckades krångla sig ur detta tarvliga spektakel. Erkännas må, att det ibland svindlar för den prosaiske läsaren; den ena fallluckan tycks öppna sig under den andra i detta diktar jag, och man frågar sig ibland med oro om detta då inte har någon botten, någon fast mark under fotterna, om det offentliga framträdandet, sådant det här skildras i olika facetter, är idel skenvärld och lögnväsen, idel klingande retorik till det yttre och skygga undvikanden i det inre. Men i samma ögonblick som detta utsäges, återkallas man till besinning av Malmbergs alltid vakande självironi, som inte upphör att med sitt blåkalla ljus lysa upp de mörka schakten och genomstråla de växlande attityderna, och likt nattseglaren på ett villande hav intalar man sig att bakom fyrskenet vid horisonten måste dock finnas ett medvetande, en vilja, en man. Själv tycks Malmberg förmena, att den koncentration, den fixering av sitt inre liv som han BERTIL MALMBERG slutligen uppnått skulle vara resultatet av den lindriga hjärnblödning varav han drabbades 1947, i så fall ett slags fysiologisk ”omvändelse” av större påtaglighet än en religiös sådan... Det psykologiska betraktelsesätt som Malmberg gjort till sitt i de självbiografiska skisserna anlägger han också i vänporträtten; han utgår sålunda från attityder, livshållningar, levnadsstilar, och längs konstitutionspsykolo-giska, gestaltpsykologiska, fysionomistiska stigar letar han sig djupare in i personligheterna. De stigarna kan naturligtvis leda fel som alla andra, men om det inte ställs anspråk på allsidighet, avrundning, omsorgsfull avvägning och penetration, så kan det med säkerhet sägas, att han lyckats fånga något väsentligt hos så olikartade personligheter som Manfred Björkquist och Gustaf Hellström, att han klarsynt har fastslagit berömmelsens trista ensamhetsposer hos två storheter som Heidenstam och Selma Lagerlöf, och att porträttet av Mari Mihi, den litteräre borgmästaren i Mariefred, är ett litet mästerstycke av muntert och dräpande persiflage. Dessa porträtt kan alla sägas vara närgångna; de tar fasta på mänskliga, alltför mänskliga skröpligheter på ett sätt som är ägnat att chockera varje vän av 693