BOKRECENSIONER glättad och harmoniserande människofram-ställning, men de går ut på att visa hur dessa skröpligheter gjorts fruktbara, hur de adlats till insatser, hur de tuktats till hållning och stil. Det är den aspekt ur vilken Bertil Malmberg betraktar sitt eget liv, sin egen diktning, och han är därför i sin fulla rätt att tillämpa den även på medmänniskor; i sista hand rymmer den ju också ett stycke allmängiltig erfarenhet. Volymen utfylles med några resekåserier och andra välturnerade bagateller, allt uppburet av författarens aristokratiskt generösa inställning till omvärlden och allt avfattat på Bertil Malmbergs beundransvärda, rikt or-kestrerade konstprosa, där ingenting reduceras, förenklas, skrivs ner eller sätts på formler utan där tvärtom allt går ut på att ge intryck av sammansatthet, mångtydighet, svåråtkomlighet. Nej, denne memoarförfattare står så långt bort från folktalaridealen som gärna är möjligt. Ändå har han trätt både de kristna och de demokratiska idealen närmre än vad Sven Lidman någonsin har förmått. Holger Ahlenius SVAR PÅ ANNONS Gustaf Fröding: Brev till en ung flicka. Utgivna av Olle Holmberg. Bonniers 1952. 7:50. En dag i mars 1891 då Gustaf Fröding befann sig i Lillehammer i Norge råkade han läsa en äktenskapsannons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han svarade på den och han hade tur — vågar man väl säga. Den som formulerat annonsen hade inte någon avsikt att på detta nymodiga sätt skaffa sig en äkta hälft, och det hade inte Fröding heller. Han börjar också den brevväxling som följde med en rättfram förklaring att han inte har råd att gifta sig, att han är sjuklig och melankolisk ”och således allt utom lämplig till ledsagare åt en utan tvivel blomstrande frisk tjuguåring”. Nu var det inte bara en enda blomstrande flicka som var skyldig till annonsen utan flera, ett litet konsortium som hittat på det hela som ett skämt. Att det var sju unga flickor som hjälptes åt att författa breven fick aldrig Fröding veta — hade han vetat det hade nog brevväxlingen aldrig kommit till stånd. Och vi hade gått miste om den högst förtjusande lilla bok som nu föreligger och heter ”Brev till en ung flicka”. ”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinliga — och en kvinlig korrespondent är hvad en man behöfver”, skriver Fröding i sitt första brev. Det är kan man säga ett mycket beskedligt understatement. Han hade som man vet en förtärande längtan efter kontakt med kvinnor och kvinnlighet — en längtan efter ”kroppsligt och andligt hångel med kvinnor” som han mera robust uttryckt det i ett brev till en manlig vän. Och bakom all den finess, den spiritualitet och den lätta men djupa självironi han utvecklar i breven till ”Astrid Carlesohn” — den signatur som flick-kollektivet använde — kan man ibland ana en halv förhoppning, som han själv ständigt är lika ivrig att avvisa. Hur angelägen är han inte att betona sin olyckliga konstitution, sin olycksaliga belägenhet och — hur enträgna är inte hans böner om ett porträtt av denna Astrid, som han redan gjort sig hundra bilder av! Han får ett, ett som visar den skönas sköna nacke... Medan han alltmera närmar sig och ger en allt tydligare och uppriktigare bild av sig själv, behåller hon alltid den gäckande distansen. När han säger att unga flickor är det vackraste han vet, så är det just detta han vet: att de är gäckande. Det är det främmande han älskar hos unga flickor: den omedvetna naturliga stoltheten, näbbigheten, spefullheten, den hänsynslösa fraicheuren, sådant han saknade hos sig själv och därför inte vågade på allvar göra anspråk på, inte vågade erövra. Han trodde det var löjtnanter förbehållet. Ändå kan han inte låta bli att skämtsamt varna Astrid för dessa stolta lejon — och hon svarar naturligtvis med att skriva retsamt beundrande om löjtnanter. Han träffade aldrig Astrid Carlesohn och efter ett år upphörde korrespondensen för alltid. Som del i en till största delen ganska sorgfri konversation om småstadsliv i Lillehammer och Karlstad, om litteratur och teater och en liten aning politik, en konversation med en lätt air av galanteri ter sig dessa brev till en ung flicka. De ger ingenting överraskande nytt i bilden av Fröding, men — som Olle Holmberg i sin initierade och utsökta kommentar uttrycker det — man kan inte läsa dem utan att tycka om den som har skrivit dem. Åke Janzon 694