BOKRECENSIONER HIMMELSK EROS Lars Ahlin: Fromma mord. Tiden 1952, 16:50. Lars Ahlins nya roman handlar om en ung man vid namn Aron, vilken efter en tid på sinnessjukhus återvänder till sin hemstad medförande en gravsten som han vill lägga på sin fars grav. Detta är det ena syftet med hans hemkomst; det andra är att återförena sig med sin ungdoms älskade, Evangeline, sedan många år förlorad ur sikte. Han lyckas emellertid inte utföra vare sig det ena eller det andra, ty gravstenen blir stulen när han äntligen förmått ta sig samman för att gå till kyrkogården med den, och Evangeline hinner knappt återse honom förrän hon begår självmord. I stället inblandas Aron i ett förvirrat händelseförlopp med kvinnor som vill och delvis lyckas förföra honom, en tomtförsäljning med person- och kommunalpolitiska förvecklingar, och slutligen en längre utfärd med en av tomtspekulanterna, Brinkman, som efter att förgäves ha försökt bli mördad av den gamla dam som äger tomten, själv mördar henne och stoppar in liket i en plåtcylinder märkt ”Extra prima kaffe”. Kort därpå faller Brinkman i en älv och drunknar, och Aron som är hans universalarvinge blir på en nattlig picknick vid ett kärr av några vänner fast-bunden vid den stulna gravstenen och sjunker i kärret. Vad boken egentligen rör sig om är den kristnes situation i denna värld av våld och hårdhet och materialistisk förstockning. Aron vill innerst inne ”binda viljans tankar” för att kunna ägna sig åt ”förnuftets tankar”. Härmed menas att han vill ha ordning på sitt handlande som kristen människa för att vinna den andliga frihet som kan tillåta honom att leva mera koncentrerat i Gud. Faderns gravvård och återföreningen med Evangeline får symbolisera detta, liksom det kaotiska skeende som hindrar Aron från att fullfölja vad han önskar är en bild av allt som ställer sig i vägen för människans fria handlande. Det barocka i själva skeendet understryker den jordiska tillvarons meningslöshet när den inte får syfta mot det himmelska. När man söker få grepp om vad Ahlin via Arons gestalt och hans funderingar vill ha sagt om den kristna människans villkor, kan man inte låta bli att önska att författaren LARS AHLIN ville använda ett något mindre esoteriskt språk och cn något mindre oklar framställningsform. Som det nu är måste man undra om man verkligen har tolkat honom rätt — och även om flertalet läsare kan förutsättas göra det. Huruvida detta skall betraktas som en fördel eller en nackdel beror givetvis på hur stor publik författaren vänder sig till. Dualismen mellan å ena sidan människans vilja och önskningar och å andra sidan det hon i realiteten är, framställes som någonting omöjligt att överbrygga. Det är klart att Aron sörjer över att inte få förverkliga det han längtar efter -— men han förefaller så mot-ståndslöst överlämnad åt det kaotiska att problemet om den fria viljan tycks helt upphävt. Någon kamp har åtminstone inte jag kunnat utläsa ur hans förhållande till vad som sker inom och utom honom själv. Menar nu författaren att detta är något för den kristna människans situation allmängiltigt, eller bör man hela tiden ta med i räkningen att Aron är i viss mån psykiskt abnorm? Eller är denna abnormitet symbolisk för nutidsmänniskans faktiska status, generellt sett? Intressant är att i detta sammanhang konstatera hur Ahlin erkänner möjligheten av en ”rörelse uppåt” från människan till Gud. En 695