BOKRECENSIONER sådan ”rörelse uppåt” kan enligt en gängse teologisk tankeriktning aldrig förekomma. Men Ahlin säger att Gud ”förvandlar sig neråt för att vi må förvandlas uppåt. Hur skulle vi här kunna förvandlas neråt? Här där vi redan är nere.” — I och med detta skulle väl en möjlighet finnas för människan att positivt svara på ”tilltal” uppifrån — alltså i viss mån handla i enlighet med sin egen längtan uppåt. — Perspektivet ”uppåt” bryts (eller kompletteras) av ett perspektiv ”nedåt”. Ahlin säger om förbönen att den ”vertikala linjen” från den person bönen gäller, genom förebedjaren och till Gud, ”måste brytas ned. Gud måste berövas sin höjd. Han måste tvingas att ikläda sig förbönens tredje person så att denna person blir iklädd Gud. Då är alla personerna ett.” Här liksom på ett annat ställe, där människornas solidaritet i Kristus uttryckes så att ”Gud (genom att en människa går förlorad) kan omkomma i Satans isande tomhet, och med honom allt vad människa heter” tycker man sig möta element som inte hör hemma i kristendomen och därför bryter enhetligheten: i det första fallet panteism, i det andra dualism. Sådant försvårar ytterligare en klar uppfattning om Ahlins egentliga religiösa syn. Den kristna människan lever, säger Lars Ahlin, i ”humorns” perspektiv. Härmed menas att motsättningarna inte upphävs: ”det kristna förblir en stötesten och det timliga timligt”. Den kristne kan aldrig ge något annat uttryck för sin religion än en utsaga: ”jag tror”. En sådan utsaga upphäver givetvis inga motsättningar, så som den ”tragiska” lösningen, ”när människan i kraft av kvarstående oskuld sonar sin skuld genom att gå in i det straff som utplånar henne”. Detta gäller väl det hedniska ethos sorn särskilt kommer till uttryck i den grekiska tragedin. På motsatta ytterkanten står den ”komiska” lösningen, som tydligen avser att teckna vad som brukar kallas ”helgelsens väg”. Där vill människan ”driva ut trons inre liv att det blir synligt. Hon övar våld mot det timliga hos sig i avsikt att redan här förverkliga hoppet.” Det är alltså den kristna paradoxen som möter hos Ahlin — men inte i samma form som hos t. ex. Greene. Man kan inte frigöra sig från ett intryck av alt Ahlin nära nog gör sig till direkt förespråkare för ett slags passivitet, inte fatalism, men laisser-aller — en passivitet som förefaller farlig från kristen synpunkt (och även från en rent mänsklig sådan). Ä ena sidan en mystisk vision och en himmelsk längtan — å den andra ett mot-ståndslöst medglidande i det kaotiska skeendet. Den verkliga kristna paradoxen ligger inte här, utan i att människan, trots att hon vet sin maktlöshet, ändå tar upp kampen i förtröstan på en hjälp ovanifrån — en hjälp som ges människan av god vilja. Men skillnaden mellan god vilja och fromma önskningar är just att den goda viljan innebär kamp för att närma sig målet för längtan. Dessa synpunkter på bokens religiösa problematik är naturligtvis ingalunda uttömmande. Här finns flera intressanta aspekter, och i synnerhet skulle dödsmotivet förtjäna en särskild studie, liksom spekulationerna kring ”den himmelska Eros”. Trots att ”Fromma mord” har både geniala perspektiv och litterär charm tvekar man att beteckna den som en riktigt bra roman. Ahlin har valt en originell form med en växling av naturalistiska och surrealistiska partier och avbrott för talrika, långa, mycket abstrakta traktater. Resultatet har blivit svårtillgängligt, bisarrt — och ytterst fängslande i sin djupsinnighet, med sina tvära kastningar mellan skir lyrik och grotesk naturalism, och sin romantiska ironi. Men kompositionen verkar ändå väl förvirrad, och avståndstagandet från den psykologiska realismen gör det omöjligt för läsaren att verkligen följa personernas inre utveckling. Man förmår bara glimtvis uppfatta något av det som inte kan iakttagas utifrån. Frågan är om ett sådant skrivsätt verkligen hör hemma i romankonsten. Eftersom man inte får grepp om figurerna får man inte heller någon riktig känsla för dem — vad som händer dem händer på ett avstånd som accentueras av den romantiska ironi som genomgår nästan hela boken. Det enda människoöde i ”Fromma mord” som verkligen gripit tag om mig, är Olga Christinas, vars liv mycket kortfattat återges i Brinkmans inre monolog. Det behövs ju inte mer för att man skall konstatera att Ahlin har inte bara skarpsinne, gestaltskapande kraft och lyrisk ådra, utan även levande, varm mänsklig känsla. Men för min del skulle jag gärna lika påtagligt ha velat möta den mera genomgående i en så väsentlig roman. Gunnel Vallquist 696