BOKRECENSIONER APOLLINAIRE Guillaume Apollinaire. Urval, översättning och inledning av Ebbe Linde. Panache-serien. Bonniers 1952. 13:50. Få poeter har varit så intensivt upptagna med att undra över sin egen identitet som Apollinaire, och många av hans dikter mynnar ut i ett försök att fastställa vem han verkligen är. I den långa, omsorgsfullt uppbyggda ungdomsdikten ”La Chanson du Mal-Aimé” ger han bilden av sig själv som trubadur: Moi qui sais des lais pour les reines Les complaintes de mes années Des hymnes d’esclave aux murènes La romance du mal-aimé Et des chansons pour les sirènes Men så är det också en dikt om sviken kärlek — när han långt senare skriver ”La Jolie Rousse” till den kvinna som hann bli hans hustru, innan han dog i det första världskrigets sista minut, ger han ett mera naturalistiskt differentierat porträtt med samma blandning av naiv stolthet och djup ödmjukhet. Han betecknar sig själv som en man som känner livet och så mycket av döden som en levande kan känna, som har erfarit kärlekens sorger och nöjen, en man med understundom brukbara idéer, som kan åtskilliga språk och rest en smula i världen, sett kriget både till häst och till fots, sårats i huvudet och trepanerats, förlorat sina bästa vänner och ändå inte kunnat vantrivas med kriget, en man som känner sig i stånd att döma om det långa grälet om tradition och förnyelse, om Ordningen och Äventyret. Han känner sig själv som en Äventyrets man men han föraktar inte Ordningen, lika litet som han föraktar den ädla milda formen — som erinrar honom om den han älskar. Är detta en bildstormares kompromiss? För åtminstone ett decennium var han symbolen för den parisiska bohemen, för det hänsynslösa artisteriet, för den vanvettiga experimentlustan. Och visst var han in i det sista övertygad om att det fanns nya eldar som kunde tändas och färger aldrig förut sedda, ”tusentals ovägbara fantasmer”, som måste realiseras och gestaltas, men det fanns ingenting destruktivt hos Apollinaire. Visserligen avskaffade han interpunk-tionen, gav emfas åt ”mots en liberté”, sökte fördöma adjektiven (men använde dem), ivrade för den fria versen (och rimmade perfekt när han så önskade). Liksom Marinetti försökte han hata ”sentiment” och det förflutna —• men han älskade båda. Han försökte (i diktsamlingen ”Calligrammes”) trycka sina dikter så att de typografiskt bildade figurer — vapen eller blommor eller regnets fall — och gjorde på det sättet några oansenliga dikter för ögonblicket intressanta och några vackra dikter onjutbara (tills ordinära upplagor kom). Men fastän han kanske inte var en så omstörtande revolutionär som många skulle vilja att han hade varit, var hans insats betydelsefull. Hans accentuering av bildens betydelse var hänsynslösare än symbolisternas, hans krav att bilderna och jämförelserna skulle vara överraskande och chockerande, tillfredsställde han själv i en grad som inte sällan tangerade det groteska eller någon gång det nästan otryck-bara: Et moi j’ai le cæur aussi gros Qu’un cul de dame damascène Med så grovt ironiskt förakt kan han mitt i sin omsorgsfullt byggda och sköna lamentation i den övergivna älskarens sång vända sig mot sig själv. Med sin frenetiskt skapande energi kan han ofta synas ha varit alldeles utan hämningar — men han våldförde sig sällan på klarheten, hans versrader är nästan övernormalt noggrant koncipierade som helheter (därav in-terpunktionens överflödighet), hans ordförråd är förbluffande enkelt — de ståtliga exotiska glosor han någon gång lyser med, verkar tillfälliga ornament. I jämförelse med låt oss säga Mallarmé är han en folklig poet, i jämförelse med Valéry är han ett litet barn. Det är också sin enorma fraicheur hans poesier lever på. Man märker sällan eller aldrig spår av ansträngning. Det är denna lätthet, denna friskhet som Ebbe Linde har försökt återge i sina tolkningar i det nu utkomna urvalet av Apollinaires skrifter. Man kan tycka, och det har redan flitigt omvittnats av energiska granskare, att Linde för att använda hans egen term gjort en väl ”funktionalistisk” översättning. Men är den inte med alla sina in-advertenser, sina nyckfullheter och utvikningar, sin vidlyftiga och farofyllda kärlek till detaljen en kongenial översättning? Ger den inte trots alla brister en vind just från Apollinaires verkstad? Det är synd att man inte kan använda den som en auktoritativ ordagrann tolkning — men som introduktion är den en bedrift som ingen detalj kritik borde få utplåna värdet av. Kanske har Ebbe Linde lyckats allra bäst med de kortare ”ballader” han inleder sitt urval med. ”Loreley” är i mitt tycke en föredömlig översättning, och dikter som ”Natt vid 697