BOKRECENSIONER Rhen” och ”Maj” har förlänats mycket av originalens egenartade charm — fastän åtminstone den förra utrustats med ett dussintal ord som originalet inte har någon motsvarighet till. I den stora dikten ”Zone” har Linde fallit för frestelsen att överdriva överdrifterna och understryka det pojkaktiga i den naiva visionen av himmelsfärden, och kanske har rimmen blivit grövre och märkbarare på svenska än på franska, men uppgiften tillhör de exceptionellt svåra. Den lilla pärla som kallas ”Annie” — ägnad Apollinaires första stora kärlek — verkar hos Linde en smula limerick vilket originalet inte gör. Större förtjänster har avgjort den vackra versionen av den underbara ”Les colchiques” och trots ett par diskutabla detaljer ”L’Amour, le Dédain et 1’Espérance”. Ett dunklare och krångligare slut än originalets har översättaren — tydligen i ambitionen att få med alla fina nyanser — givit åt den dikt som heter ”Cortège” och som han kallar ”Skuggornas tåg”, men den viktigaste raden har dessbättre all sin kraft bevarad: ”mot det lysande förflutna är morgondagen blek ...”. ”Cortège” är en av dessa dikter där Apolli-naire är på j akt efter sin identitet: En dag en dag väntade jag på mig själv jag sade mig Guillaume det är på tid du kommer så jag äntligen får lära känna vem jag är jag som känner alla de andra Detta sökande som är så underligt förgäves, ger sin melankoliska ton, sin ton av förtvivlan och egendomlig mystik åt en livsbejakelse i nuet och i det förflutna som var enorm. En livsbejakelse som var så full av spontan tillgivenhet för alla människor och alla ting — en romantisk expansion utan gräns och en modern livskänsla utan gräns. Jag känner dem med alla mina fem sinnen och några till Jag behöver bara vädra vittringen av deras kyrkor lukten på floderna som rinner genom deras städer blommornas doft i de offentliga trädgårdarna ja lukten av en liten hund skulle räckt o Corneilles Agrippa för att jag troget skulle kunna beskriva dina med-borgarbröder där i Köln deras heliga tre kungar och ursulinernunnor i gåsmarsch som gav dig anledning till ett så felaktigt slut beträffande hela kvinnokönet Corneilles Agrippa? Här har översättaren tydligen missförstått Apollinaire. Den som drog egendomliga slutsatser om kvinnokönet var naturligtvis inte någon gestalt hos Corneille utan den märkvärdige ockultisten och filosofen Cornelius Agrippa från Köln, en av de sällsammaste företrädarna för den fantastiska riktning i senmedeltida vetenskap, enligt vilken människan kunde vinna en övernaturlig makt över de sinnliga tingen med hemliga medel, och författare till ett arbete ”Om vetenskapens osäkerhet och fåfänglighet”. Apollinaire var en man med många lektyrer ... Det märks också tydligt i hans ymniga produktion på prosa, ur vilken Ebbe Linde presenterar ett ypperligt urval, översatt med en livfullhet och entusiasm som är helt kongenial med Apollinaires författarglädje. Ett par lysande noveller ur ”L’Hérésiarque et Cie” får inleda urvalet — i ”Ärkekättaren”, titelnovellen, firar Apollinaires snillrikhet och paradoxala humor sina finaste triumfer, samtidigt som novellen på ett mycket kätterskt och lätt-färdigt sätt vittnar om det intresse han aldrig upphörde att hysa för katolicismen, för Ordningens religion. I ”Möte i Prag”, berättelsen om den vandrande juden, är det däremot Äventyrets mystik som fått verklighet och betvingande atmosfär. Berättelserna om Baron d’Or-mesan ger prov på en vildare och hänsynslösare humor, något mitt emellan slap-stick och mardröm — en skräck förvandlad till gapskratt, ett gapskratt dämpat av fina aromatiska ångor. Det surrealistiska dramat ”Brösten på Tiresias”, som väl egentligen är oöversättligt och som enligt kännare lämpligen bör njutas till Poulencs musik, har Ebbe Linde också vågat sig på — men att bedöma en sådan bedrift i detalj skulle fordra en mindre avhandling. Oreserverat gläder man sig i stället åt pikaresk-romanen ”Den dräpte skalden” — det låter så fornnordiskt, varför inte lika gärna ”Den mördade poeten”? Romanen, som är översatt i sin helhet, berättar inte utan ett visst (nonchalant behandlat) självbiografiskt underlag om livel som en dröm, overkligt som en dröm, verkligt som en dröm. Hur en ung man råkar födas —' av sällsamma föräldrar, hur han tillägnar sig erfarenhet, kärlek, poesi och teater tills han når den mognad som berättigar honom att bli offer för förföljelse och död — och till äreminne en ”djup” staty av tom luft och till gravölet en lätt chanson. Ingen som vill veta hur livgivande och full av egendomlig tjuskraft modernistisk litteratur var, när den var ung, får underlåta att läsa Guillaume Apollinaire. Åke Janzon 698