BOKRECENSIONER POESI FÖR ETT SVÄVANDE TORG Lars Forssell: Narren. Bonniers 1952. 7: 50. Som poet har Lars Forssell levt ett egendomligt amoröst dubbelliv. Dels hyser han en för våra förhållanden så ovanlig känsla som kärlek till det vulgära, en alldeles ohögfärdig förmåga att uppleva estetiska kvaliteter även när de uppträder i konventionellt orena sammanhang. Dels lever han i en nästan alltför välbesvarad kärlek till det raffinerade, det svåråtkomligt sköna. I debutboken ”Ryttaren” (1949) var ännu bara den raffinerade kärleken presentabel, bekännelserna till den vulgära var förlagda till indirekta, teoretiska sammanhang. I den nya boken har detta i allvarligt symbolisk mening borgerliga dubbelliv givits en lika ovanlig som lycklig lösning i en nästan fullgången symbiosis, så att den raffinerade erhållit den vulgäras vitalitet och nu vågar demonstrera sig åtminstone på det abstrakta kulturtorg som det senborgerliga samhället trängt upp i luften. Att överhuvudtaget vilja och försöka sjunga för ett sådant torg är den utan kramp — och kanske rentav utan avsikt — genomförda ambitionen i ”Narren”. Redan däri har denna bok en utomordentlig betydenhet som fullt motsvaras av dess värde som poetisk prestation. Från den poesihistoriska sidan — och en recension av denna mångsidiga och stimulerande poesi rymmer inte mer än en aspekt — kan alltså ”Narren” ses som ett djärvt och delvis framgångsrikt försök till utbrytning ur den borgerligt-romantiska formen för kommunikationen konstnär-publik. Jag tror nog inte att försöket spränger situationens gränser — och vem skulle väl åstadkomma det? — men det innebär en estetiskt och intellektuellt mycket kraftfull nyinställning inom dessa gränser. Sedan romantiken då vårt samhälles åsikts -consensus började upphöra och konstnären förlorade sin sociala funktion på det allt abstraktare torget, har han ju inriktat sig på jag-uttryck, på att exploatera sin personlighet. I och med att denna metod lett in i allt större svårigheter och svagheter och sedan samhällssituationen djupt förändrats har olika mot-drag prövats för att återinsätta konstnären i en funktion han haft under tidigare epoker. (Denna funktion är ju inte bara en social fråga utan ses här helt ur estetisk synvinkel.) Ett sådant motdrag innebär Forssells nya lyrik, som, oavsett hur förf, numera kan betrakta sina tidigare teorier om ”den anonyma dikten” ändå låter sig med fördel ses i relation till dessa teorier. Men för att förstå hur anonymiteten fungerar i Forssells lyrik måste en distinktion göras i detta anonymitetsbe-grepp. Om den pre-romantiska dikten var anonym genom att representera någonting annat och allmännare än poeten själv, och om den romantiska dikten var icke-anonym genom att representera poeten själv, så blir den Fors-sellska dikten anonym genom att inte representera poeten men å andra sidan representerar den inte heller något allmännare. Denna anonymitet avstår alltså från den romantiska exploateringen av jaget men den framgår å andra sidan snarare ur en allmän brist på consensus än ur en allmän giltighet av consensus. Denna brist på consensus är i ”Narren” upplevd och gestaltad som identitetslöshet, d. v. s. poeten har inte ens den tillgång som romantikerna fram till dags dato ägt, nämligen exploateringen av sin personlighet. Ty även om också romantikerna upplevde iden-titetslösheten så var denna upplevelse endast till hälften genomförd eftersom det ändå var poetens egen stämma som sattes i skälvning av denna upplevelse. Men i ”Narren” har även privatsorgen förlorat varje identifierbar uppsyn och identitetslösheten föreligger bara dels som motiv, dels utformad som konstnärlig metod, varom mera nedan. Som motiv kunde den identitetslöse ha blivit en patetisk figur och är det ju oftast i den moderna dikten. Hos Forssell har han blivit narr, ty narraktigt är ju mötet mellan identitetslösheten och det faktum att han ändå lever, är. Han är visserligen sjuk men han ”lever på att vara sjuk / och på att vara död”. Det nya i den livsattityd som kan extraheras ur ”Narren” skulle alltså vara att Forssell i motsats till vad fallet oftast varit under det senaste litterära årtiondet inte tar sitt fäste i en negativ eller positiv patetik utan upprätthåller en spänning mellan dem i ironi och grotesk. Detta är nu ett grundmotiv som i ”Narren” utföres i en rad komplicerade, dubbelironiska variationer, vilka här inte kan tas upp till analys. Identitetslösheten, anonymiteten i ”Narren” är formellt gestaltad på det sättet att poesin inte är expressiv, utan dramatisk, den uttrycker inte känslor, den demonstrerar dem. Känslorna sammanfaller inte med poetens 699