BOKRECENSIONER stämma utan är (i egentlig, icke förklenande mening) dramatiserade. Denna objektivise-ring tillåter nu Forssell att utföra den inledningsvis nämnda brytningen med den estetiska dubbelmoralen. Poeten behöver inte längre raffinera sin stämma till ett obrutet höj dläge utan kan arbeta med den på ett motiviskt funktionellt sätt. Denna metod har Forssell utvecklat i en utomordentligt sinnrik och energisk stil vars effektivitet endast störes av en viss ovilja till koncentration och askes. För läsaren innebär detta anti-romantiska skrivsätt att han inte i första hand identifierar sig med diktaren utan att dikten får en fristående, direkt funktion för honom. Tydligast visar sig detta funktionssätt i ”Narrens” ytterst intressanta rytmik, som torde både som teori och praktik innebära en av de fruktbaraste och radikalaste nyheterna i svensk lyrik på mycket länge. Man kan kortast säga att ”Narren” är omöjlig att läsa tyst, den måste som Hopkins sa om sin poesi, ”läsas med örat”. Den anknyter till den kvantitativa rytmkänsla som utmärker t. ex. den medeltida lyriken men som gick förlorad under 1700- och 1800-talen för att i vår tid återupptäckas av bl. a. Hopkins. Den rätta kontrapunktiken mellan meter och rytm i ”Narren” förutsätter en energisk, varierande och noggrant pauserande läsning som vi nuförtiden är ganska ovana vid. Detta innebär att ”Narren” är avsedd att framföras, uppföras, utföras. Den är ingen borgerlig-romantisk kammarlyrik, den är avsedd att föredras på det svävande torget. Sven Lindner FLYKTEN TILL SAMAR KAND Artur Lundkvist: Vallmor från Taschkent. En resa i Sovjet-Unionen. Bonniers 1952. 13:75. För två år sedan reste Artur Lundkvist i Indien. Efteråt skrev han en stor bok, mättad av spänstigt formulerade intryck och genomdragen av energiska resonemang. ”Jag har bara snuddat vid Indien”, framhöll han i slutkapitlet men tilläde: ”Jag har dock efter bästa förmåga strävat att förstå Indien, att nå fram till den väsentliga sanningen om Indien.” I år har Artur Lundkvist rest i Sovjetunionen. Om denna expedition föreligger en ganska liten bok, långa vägar förvånande slappt skriven, fri från analys och helhetssyn. ”Jag anser mig inte sitta inne med den oförgripliga sanningen om detta vidsträckta land”, heter det på slutet. ”Jag har bara i all enkelhet velat berätta något om hur det är att vistas och färdas i sovjetvärlden.” Skillnaden — för att inte säga kontradik-tionen — mellan de båda förklaringarna är lika uppenbar som besynnerlig. Varför kan strävan att förstå bara i det ena fallet tänkas leda till en ”väsentlig” sanning, medan den i det andra fallet är så utsiktslös att man helt bör avstå från den — vid risk att annars bli sittande med någon löjlig, ”oförgriplig” sanning? Är inte Indien ett vidsträckt land? Uppenbarligen. Är Sovjetunionen en mera sammansatt, motsägande, gåtfull företeelse än Indien? Knappast. Orsaken till Lundkvists nya defaitism kan inte ligga i stoffet, den måste sökas inom honom själv. Ur den synpunkten har ”Vallmor från Taschkent” ett visst intresse: som bidrag till en stor svensk författares krishistoria. I övrigt motsvarar den inte rimliga förväntningar. Men inte heller den personliga aspekten är särskilt givande att syssla med, dels därför att bristen på sammanhängande analys självfallet måste beröra också det planet, dels därför att Lundkvist i och för sig är ett sällsynt otacksamt föremål för psykologiserande utifrån. Som en ännu större författare, också han politiskt sysselsatt, uttryckte det i en barsk stund: ”Was ihr an mir tadelt, dumme Teu-fel, / ich weiss es besser als ihr!” Artur Lundkvist vet mer än de flesta om sig själv, vet mycket väl hur hans protestlystnad, kluvenhet och trosbehov fungerar, och om han vill kan han en vacker dag bättre än någon annan förklara varför de har fungerat så olyckligt just i detta fall. Men förutsättningen är av allt att döma att det kommer vackrare dagar i världshistorien än de som vi upplever nu. Det är nästan tragiskt att Lundkvists situation har blivit sådan. Men det är nästan omoraliskt att han inte gör vad han i dag kan för att reda upp situationen för sina läsare. Det är det som gör en del påpekanden nödvändiga. Enklast uttryckt har kulturkommentatorn Lundkvist någon gång under de senaste åren företagit en helomvändning, som har fört ho 700