BOKRECENSIONER nom till ett ofullständigt redovisat (men ytterst komplicerat) personligt och teoretiskt läge. Det gäller hans värdering av ”yttre” respektive ”inre” försök att lösa de mänskliga problemen. Ännu 1945 (i ”Avsikter”) hävdade han att någon gräns mellan symtom och orsak inte kan dras, att inre och yttre förhållanden alltid står i växelverkan. Men diktarens position var klar. ”Det utvändiga ingripandet är det ojämförligt mest praktiserade, men man tycks ha förväxlat påtagligheten med effektivitet. Den inre metoden har försummats och de uppnådda resultaten har blivit mera skenbara än verkliga: yttre utveckling hotad av inre sammanbrott.” Diktarens metod är och måste vara den inre. Sedan dess har Lundkvist emellertid kommit till att inre metoder inte leder någon vart och att bara ett socialistiskt ingripande utifrån kan rädda människorna. Det första antagandet har tydligen sin grund i en rent personlig pessimism; ingenting säger att inre metoder i och för sig är mindre värdefulla eller mera hjälplösa nu än på 30- och 40-talen. Det senare antagandet har fått sitt främsta stöd i Lundkvists erfarenheter från de länder som med en västerländsk eufemism kallas underutvecklade. Men om Indien är ett argument, så är det inget bevis. Och å andra sidan aktualiserar Indien genom sitt grannskap till Sovjet ett stort motargument. Man får ta den socialism man får, om man inte förblindas av utopier eller världspolitiska nulliteter som den svenska ”medelvägen”: man får ta ”folkdemokratin” och de följder som den kommunistiska moderregimens berättigade eller oberättigade krav på säkerhet m. m. leder till. Så långt kan man ur Lundkvists ställningstagande läsa ut en ovanligt klar och konsekvent prövning av situationen. Återstår Sovjet: klippan som det inte går att komma förbi om det stora perspektivet ska hållas öppet och oomvänt. Lundkvist vet lika väl som alla andra vad som är att säga om Sovjet, utöver det goda som kan vara att säga i ämnet. Men han står där han alltid har stått: ”0, fanns det blott en enda stig som ledde någonstans, / men ej tillbaka, ej tillbaka!” Och framför allt har han sin gamla protest mot den närmare omgivningen, den omgivning som alltför gärna låter den ryska skuggan dölja allt som är ont och oroväckande på andra håll i världen. I detta läge slår kritiken av kapitalismen över till hat, och kritiken av sovjetsocialismen trängs tillbaka. Komplikationerna blir svåra. Psykologin viker mer och mer för ett underligt komplex av valda föreställningar ur leninismens sociosofiska metafysik: viljan att tro måste stöttas med något slags teoretisk övertygelse om en historisk nödvändighet. Diktandet är knappast längre en aktivitet som — hjälplös eller inte — kan respekteras vid sidan av ”yttre ingripanden”: t. o. m. det självmord som den ryska litteraturen har begått (ur hans tidigare synpunkt) måste tas under övervägande. Diktaren reser till Sovjet. Redan färdprogrammet uppenbarar graden av hans desperation, vidden av hans vedermödor. Han har två månader på sig. I stället för att åtminstone halva tiden vistas på en representativ plats och försöka sätta sig in i förhållandena, låter han sig kuskas omkring som lyxturist på tu-senmilafärd, huvudsakligen i nationalparker och exotiska trakter vid gränserna mot Turkiet, Persien, Afganistan, Indien och Kina — och han försvarar sig med att samhällena där är ”prydnader för Sovjet-Unionen och starka argument för systemets funktionsduglighet: argument som också gjort sig hörda i hela Asien och i många fall vägt tyngre än de västerländska krämarintressenas maktspråk och den antikommunistiska propagandan”. Det visste eller menade han förut. Kanske finns det redan i den aggressivt uppstyltade formuleringen en ton som säger att han vill undvika avgörande intryck, att han är på flykt. Liksom han är på flykt när han sida upp och sida ned talar om väder och vind, skogar och berg, frukter och vinsorter, historiska minnen, lustiga och originella folkseder, produktionsmetoder och trivselproblem som är sig lika ungefär överallt på jorden. Ingenstans hinner han stanna. Tidschemat är ”noga uträknat”, bilarna rullar och fartygen lägger ut (”Så skulle bara millionärer ha råd att färdas i vanliga fall, i den kapitalistiska världen...”) Överallt står det delegationer av lokala skriftställare och sov jetmedlemmar på perronger och kajer, färdiga att låta den långväga resenären smaka på nejdens håvor och färdiga att purra honom full med propaganda (under medverkan av den från Moskva utsända tolken). Det mesta som sägs är troligen uppriktigt, sannolikt är det väl lämpat för folket i Samarkand eller Alma Ata, men framför allt är det så enkelt att knappast någon kommunistisk tidskrift för europeiska vuxna skulle ha berett plats för det: avlägsna nejders fromt glättiga haderian-hadera. Men den långväga 701