BOKRECENSIONER gästen återger snällt det sagda, innan han fortsätter att beskriva landskapet eller de pastorala förlustelser som han bevistar innan den oåterkalleliga tiden tvingar honom att färdas vidare. Det är hur oskuldsfullt och otillfredsställande som helst, och ibland är det nästan lika läsbart som den lysande ”Malinga”: när någon särskilt exotisk företeelse, någon särskilt egendomlig och storslagen utsikt sätter fart på stilkonsten. Men någon gång blir det cyniskt. Vid ett enda tillfälle berör Lundkvist de sovjetryska avstraffningsmetoderna, m. a. o. det enligt välbestyrkta vittnesbörd rikt utbyggda systemet av välbefolkade, ytterligt otrivsamma tvångsarbetsläger. Han gör det inte i Moskva eller Leningrad, där museer, biografer etc. tar tiden i anspråk, utan vid ett samtal mellan skål och vägg med — en grupp författare i Usbekien. Dessa talar naivt (eller mot bättre vetande; ordföranden är medlem av republikens högsta sovjet) om ett litet antal ”ovanligt humant behandlade brottslingar” osv. Lundkvist har ingen kommentar, tillfogar bara i en ytterligt malplacerad sagofarbrors-ton: ”Ja, så argumenterar författarna i Tasch-kent, och jag har efter bästa förmåga försökt göra rättvisa åt deras synpunkter.” Det bör tilläggas att Lundkvist i andra sammanhang kommer med invändningar och reservationer. Ibland är också de skenmanövrer: han ställer sig enfaldig (varför är Trotskij aldrig med på bilderna av revolutionens hjältar? frågar han), eller han är betänksam där det inte bränns (”Säkert finns det mycken ensamhet också i Sovjet-Sibirien”; ”Vad kan väl sovjetsystem och framtidstro hjälpa mot detta fabrikshelvete?”). Men det märkliga är att Lundkvist t. o. m. under denna resa, som lades upp för att han skulle få bekräftelse utan att behöva se eller förstå, finner tillräckligt stoff till verkliga invändningar för att hans osäkerhet, kluvenhet och villrådighet ska vara lika stora som förut. Någon analys ger han som sagt inte. Fortfarande tror han mera på Sovjet än på ”västerns kaotiska kapitalistländer”. Men han vet inte vad han ska tro om Sovjet. Där finns ett geopolitiskt perspektiv — Europas och Asiens möte — som fascinerar honom; där finns många drag — gemenskapskänsla och framtidsentusiasm talar han särskilt om — som gör ett starkt positivt intryck på honom; men där finns annat som skrämmer och oroar honom, sådant som han omtalar och sådant som han går förbi tigande. Bara illviljan kan misstänka att han har smugit in en periferisk kritik för att ge den övervägande ljusa totalbilden ett sken av objektivitet. Hela boken visar att Lundkvists tvekan är verklig, att hans position är svår och kanske ohållbar. Det nästan omoraliska är alltså att han inte redovisar denna position. Han vet kanske hur hans bok, trots de förbiglidande eller outtalade förbehållen, kan komma att fungera: som ett propagandanummer. Men vet han också, att hans flykt till Samarkand dessutom måste se ut som en politisk handling på ett annat plan? Indien kunde han analysera och ta ställning till med hjälp av studier och iakttagelse. Men inte Sovjet. Det finns en stor skillnad mellan de två objekten: det ena är offer, det andra är makt — och därför kanske framtid. Lundkvist är inte förutseende på det sättet, men hans moraliska ställning kan inte bli klar innan han släpper till den personliga konflikten. Det är det nästan tragiska. Sovjetboken hade kunnat bli en riktig tragedi — inte för Lundkvist själv, för honom hade det blivit en seger — men en bok om det tragiska nederlag som den goda och radikala viljan temporärt kan tvingas lida och erkänna i en vidrig historisk situation. Nu blev det ett tyst nederlag, en uppvisning i verklighetsflykt. Bengt Holmqvist LIVET EN DRÖM Walter Ljungquist: Liljor i Saron. Bonniers 1952. 11:50. ”Liljor i Saron” hette ju en bok som kom ut 1821 och var skriven av den sinnrike och sällsamme poeten Erik Johan Stagnelius; den var kanske inte — åtminstone inte i nutida mening — en diktsamling men däremot rätt mycket av en trosbekännelse. ”Liljor i Saron” heter också en bok om utkommit denna höst 1952 och som skrivits av den sinnrike och sällsamme romanförfattaren Walter Ljungquist; han har själv kallat den ”kanske inte en roman” och bakom det eggande frågetecknet döljer sig möjligen en bekännarproblema-tik som — på sitt sätt och i vissa avseenden — kan påminna om den stagnelianska. Så försiktigt är det nog bäst att uttala sig; vid flerfaldiga tillfällen har ju Walter Ljungquist visat sig vara en författare som gärna låter kritiken framstå i all sin enögda primi- 702