BOKRECENSIONER tivitet. Detta hänger väl närmast samman med att han är en så lysande underhållningskonst-när, så lysande att man därav bländas och inte ser något annat. Men för Ljungquist är verkligheten alltid mångbottnad, han skriver alltid i två plan, varje händelse kastar dubbla skuggor, varje ansikte gömmer ett annat, varje replik äger ett främmande eko. Ingenting är riktigt så som det ser ut att vara. Allting har också en annan betydelse. Innerst inne är Walter Ljungquist en mystiker för vilken de realistiska kategorierna aldrig räcker till. Han sträcker sig alltid efter en bortvändhet, en hinsidesupplevelse, en osynlig dimension. Jagberättaren i hans nya roman, författaren Jerk Dandelin, lärde man känna redan i fjolårsboken ”Revolt i grönska”. Där var han medelålders och av allt att döma är han ungefär lika gammal här men han minns hur det var att vara tjugofem och det är om dessa minnen romanen handlar. Den är förlagd till Kalmartrakten och utspelas i och kring en undangömd skogsvilla, ett romantiskt Törn-rosaslott där den förtrollade familjen Gode huserar. Ja, alla är de på ett eller annat sätt förtrollade: gubben Aron Emanuel går vilse i sin evighetsmonolog om förflutna oförrätter, gamla fru Wilhelmina dukar festmåltider för drömda gäster, sonen Salomon talar med rösten hos en ”som suttit instängd och övergiven och inte sagt ett ljud på många år” och hans son Hemming dyker plötsligt upp från avlägsna landsdelar och uppslukas av villan, på samma sätt ”som alla försvunnit i det här huset”. Främst möter Jerk emellertid två kvinnor, två systrar. Den första är den 29-åriga Gunilla, en vilsen hybrid av halvfjollig ungmö och lillgammal barnunge, som med klösande naglar stegrar sig inför sexualiteten men likväl bibehåller en viss slängig, långbent ton-årscharm: ett hysterikaporträtt i smultronfärger. Den andra är den något äldre, maktlystna och lavendeldoftande fru Bella, som först suger in Jerk i sitt erotiska magnetfält och sen så nyckfullt repellerar honom. Den första upplevelsen är vemodig och översinnlig, den andra är möjligen också vemodig men avgjort bara sinnlig. Tillsammans kompletterar de varandra och ger Jerk nyttiga inblickar i den tragiska livskomedi som han själv kallar ”kärlekens narrspel”. Man kan naturligtvis nöja sig med denna gracila lektion i kvinnopsykologi och erotisk hudömsning, av Ljungquist som vanligt infattad i en utsökt sommarram av svalskrin, blomdoft, lövsus och vattenblänk. Men samtidigt har man en känsla av att författaren på sitt oändligt försynta, oändligt finstämda sätt undervisar också om något annat. Kanske blir den klumpige lyssnaren in i det sista döv för hans egentliga intentioner. Men Walter Ljungquist får ursäkta om man begagnar så otympliga förevändningar att så länge som möjligt dröja kvar i hans utomordentligt angenäma sällskap. Vem är alltså egentligen Gunilla? Hon är inte någon, ty hon är inte en utan många. Hennes förvandlingskonst är raffinerad: från att vara frökenstram nippertippa med uppkammat hår och nasalröst slår hon plötsligt om, blir borta i en solglimt och en vindil, förvandlas till ”något snabbfotat tyst som flydde in i snåren när man vände sig om”. Hon blir en Tintomaragestalt och som Tintomara är hon inte bara konstnärinna utan kan också kallas en animal celeste, ett himmelskt djur: en instinktvarelse med insikter bortom vardagens materier. Hon är naiv, nästan infantil men samtidigt ”vet hon mer än hon vill låtsas om”. Typisk är hennes döds-medvetenhet: när Jerk frågar om hon vågar dö tillsammans med honom blir hon inte förvånad, behöver inte fråga varför. Men rymmer hon inte också reminiscenser av ett slags filosofi å la Stagnelius i Walter Ljung-quists mycket personliga version? Vädjar hon inte ständigt till en hinsides, av världen obe-smittad verklighet: när hon skänker Jerk en lilja och uppmanar honom ”att lyssna till den och lägga på minnet”, när hon säger till honom att ”lyckan är en hemlighet mellan dom som förstår att det är egentligen bara det som vi inte kan fatta som är stort och sant”, när hon skriver till honom ”jag möter dig gärna i det ofattbara”? Växer inte hennes sexual-skräck, hennes kroppsliga nederlag utöver det fysiska: till ett andligt syndafall? Och övergår inte så hennes situation till honom: förföraren som i sin tur blir förförd? Representerar hon inte för honom den sida i hans eget väsen som han skändat och snuddar inte tanken vid versraden: ”Blott mig sjelf jag älskar i Amanda / Blott symbolen af mitt fordna jag”? Till detta forna jag längtar Jerk tillbaka som till ett förlorat paradis: till ”vila, ro, utplåning, beständighet och evighet”. Men — och man kan möjligen gissa att det är här Ljungquists huvudtema sätter in — för människan finns ingen väg tillbaka till ett sådant oskuldstillstånd, en sådan renhetsexistens. Hon 703