BOKRECENSIONER kan bara nå sin bestämmelse genom att gå framåt, mot sitt mänskliga självförverkligande, mot den mognad som till förutsättningar har smuts, synd, smärta. Så kan denna förföriska och förbryllande bok inspirera till tolkningar som kanske till sist bara är hörselvillor. Men vad som under alla omständigheter tydligt och klart kan iakttas är den drömbelysning som ständigt faller över romanens scener och personer. Hela huset med dess oräkneliga rum och gemak är oåtkomligt som en dröm, om dess invånare frågar sig berättaren om ”de inte var gjorda av det tyg som drömmar göras av” och när han minns dem minns han dem som ”i en dröm om en dröm jag drömt för länge sen”. Vid ett annat tillfälle upplever han ”verkligheten som en tunn hinna eller ett tunt glas som alla frågors ansikten lyste igenom”. Vilken upplevelse, vilken uppenbarelse som ersätter denna desavouerade verklighet och vilka värderingar som i så fall är aktuella—därom lämnar Ljungquist inget definitivt besked. Men vagabonden Hemming Gode ligger i ogräslandet och filosoferar: ”Jag har legat här och tänkt att egentligen behöver en inte tro någonting. För det hela är lika mystiskt utan tro, utan Gud.” I den repliken tycker man sig ana författarens egen röst och vem vill på allvar dementera honom. Men när Hemming Gode fortsätter och säger ”att det märkvärdiga spiller dom inga ord på — det finns inga ord för det som är märkvärdigt” — då undrar man om inte författaren på ett mycket övertygande sätt dementerar sig själv. Ty när man läser ”Liljor i Saron” får man en alldeles bestämd känsla av att Walter Ljungquist hittat de orden. Carl-Eric Nordberg MORAL MED SUDDIGA KONTURER Waldemar Hammenhög: Omne animal. Wahlström & Widstrand 1952. 13:50. Felet med att bli katolicerande författare är att man kommer i så förfärligt fint sällskap. Jag talar inte om det inhemska kon-vertitsällskapet, det är väl varken bättre eller sämre än det kätterska naturalistlägret. Men om det internationella katolska sällskapet, de stora utländska författarna (vi läser ju bara de stora bland dem och får aldrig se B-produktionen!), som det blir så svårt för den svenske trosbrodern att undvika jämförelser med. Ingen tycker det är nödvändigt att slå ihjäl Vilhelm Moberg med Heming-way; men det är praktiskt taget omöjligt att läsa Hammenhögs roman om en hjärtans snäll, beskedlig och fördömd världsmänniska och hans supige, förskingrande och gudshän-givne katolske vän, utan att komma att tänka på viskypräster och moraliska ateister i en viss berömd utländsk författares produktion. För att inte tala om hur ett ur kompositions-synpunkt ytterst märkligt underverk i slutet av ”Omne animal” på det olyckligaste sätt för i tankarna de med perfekt och välbehärskad ironi ditsatta underverken i slutet på ”Slutet på historien”. Naturligtvis är det en himmelsskriande orättvisa att trycka på den jämförelsen — felet är bara att den, liksom kommentarerna i Grönköpings Veckoblad, gör sig sj älv. Eftersom den nu ändå finns där, låt oss göra av med den så fort som möjligt. Kort sagt: skall man skriva en roman om moraliska konflikter, så får man lov att se till att konflikten syns. Den blir inte bättre av att det goda och onda, resp, rätta och orätta, fördelas så oskuggat som möjligt mellan personerna, tvärtom; men konflikten inom personerna måste stå klar för läsaren, åtminstone sedan han slutat boken. Därför att man vidgar moralen med det religiösa upp- och-ner-perspek-tivet, där den som känner sin synd starkast är den heligaste, blir inte det skildringskravet avslappat, det bara skärps. Hammenhögs personer är det något ulligt och suddigt med, som uppenbarligen är avsiktligt men inte blir roligare för det. Personerna är å andra sidan utomordentligt väl tecknade, så länge det gäller utsidan — som om en målare hade gjort intima studier av hudfärg, hår och kläder, men glömt att lära sig anatomin. Man är inte alls säker på att Hammenhög vet hur hans personers skelett ser ut. Och allt detta blir slutligen ännu mera påträngande, därför att jämförelsepunkten Greene vet det så oerhört väl om sina och har ett så fast och välbyggt skelett både till sina figurer och sin livsåskådning. Däremot kan ingen säga annat än att köttet på benen i ”Omne animal” är mustigt och rikt. Vem det dj ävulsbesatta helgonet Gertrud egentligen innerst inne är, får vi aldrig veta, men vi glömmer inte hennes gester, hennes 704