BOKRECENSIONER dräkter och tonfall. Och hennes frånskilde man, den arme försäkringsdirektören som blir levande begravd i sin förträfflighet, hans inre problematik vet vi trots många monologer inget om; men vi känner precis igen atmosfären som hans kropp och hans talesätt för med sig. Ett mästerstycke som tål nästan vilka jämförelser som helst, är slutligen det långa brevet från direktörens andra hustru, som utan att gå utanför sin egen sannolikhets gränser och sitt eget inexakta, förtjusande kvinno-språk ger ett strålande porträtt av sig själv, sitt äktenskap, och sin man. Vore resten av boken lika virtuos och lika genomlyst, så behövde man inte göra några invändningar! Nu får man tyvärr konstatera, att för att vara en roman med pretentioner på att handla om en livsåskådning, är ”Omne animal” helt enkelt inte klartänkt nog. Det må nu vara, att påven har gett ut föreskrifter om vad som är tillåtet och otillåtet på sexuallivets område. Men skall man skriva en bok som bl. a. illustrerar vad det är för fel med skilsmässor, aborter, preventivmedel och heterolog insemi-nation, samt med köttets lusta överhuvudtaget, så blir den inte mer sammanhängande och klar därför att påven eventuellt har något sammanhang i sina tankar, vilket jag här inte skall diskutera. Man bör nog ändå ha — d. v. s. på ett konstnärligt sätt framställa — ett eget sammanhang, en egen moralisk syntes, som är kraftig nog att tvinga läsaren suspendera sin eventuella vantro. Det gör läsaren ingalunda, när Hammenhög med fromma rysningar av fullständigt oförstående beskärmar sig över kvinnan som gjort abort och som han ser med en krans av små fosterlik runt halsen, eller över den unga hustrun med en steril man, som skaffat sig barn på laboratorium, eller över det världsliga äkta paret som njuter av varandra på den röda mattan, ”som vita maskar på rött kött”. Läsaren tycker måhända att en abort är en olycklig lösning på ett problem som kanske var ännu olyckligare — ingenting sägs om dess bakgrund; eller att han inte anser att en man överhuvudtaget skall döma om en kvinnas moderslängtan och vilka extrema åtgärder den kan fresta henne till; eller att försäkrings-direktörens kärleksliv antagligen i grunden var den medmänskligaste sidan hos honom. Tror inte författaren det, så vill man ha mycket tydligare klargjort varför. Kerstin Anér LINDANSPROMENADEN Berit Spong: Bröder i Christo. Norstedts 1952. 16:50. Berit Spongs nya bok är i grunden inte någon ny bok. Den är inte någon svensk bok heller. Den är moderniserad och försvenskad, men den är egentligen skriven i Frankrike någon gång på 1830- eller 1840-talet och den är nästan helt och hållet upplagd efter ett gammalt gott bestsellerschema. — De beskyllningar, som Berit Spong i ”Bröder i Christo” riktar mot den svenska statskyrkan, riktades i de böcker, som skrevs av Sue och hans efterföljare, mot den katolska kyrkan och mot en mystisk makt, som kallades för ”kongrega-tionen”. Den höge jesuitdignitären med de hemliga maktmedlen motsvaras hos Berit Spong av en svensk biskop; den smidige pariseradvokaten representeras av en svensk stiftssekreterare; svenska sinnessjukvårdens män får fylla den plats i intrigen, som en gång fylldes av kloka och skrupelfria innehavare av obskyra privata vårdanstalter i Paris’ utkanter. De båda offren för maktövergreppen och förföljelserna är emellertid i Berit Spongs bok två fattiga komministrar. Därigenom har det penningmotiv fallit bort, som var det stående i den gamla romanen, och därigenom har också händelseförloppet i boken blivit ytterligt dunkelt och obegripligt. Såvida inte läsaren vill tro det som författarinnan vill förneka — nämligen att det inte fanns något annat skäl för biskopen och domkapitlet att önska de båda komministrarnas entledigande från sina tjänster än det, att den ene var sinnessjuk och den andre alltför senilt originell. Berit Spongs tidigaste dikter öppnade perspektivet åt ett sårigt, blodstrimmat djup, till en hjälplös och stelnad förtvivlan. Hon tog sig emellertid samman. Hon dolde fasan bakom ett leende och såret bakom en skärm av siden. Hon blev damen med parasollet i den svenska litteraturen, och hon bar sitt gammaldags attribut för koketteriets skull, för svalkans skull och för jämviktens skull. Jag låtsas, att det är en vacker sak, en bagatell, jag valt mig för det fina, Jag bär den högt. Jag håller blicken rak. Jag är en dam — men en, som går på lina! Hon var sval och blond och värdig, hon omgav sig med gammaldags gedigna ting, hon plockade ur minnenas gömmor fram sådant .5 BLM 1952 IX 705