BOKRECENSIONER som glödde och värmde, och hon skänkte det med glad vänlighet åt en stor läsekrets i romaner, noveller och dikter. Och i en liten essaysamling, som för all tid torde komma att höra till svenska litteraturens verkliga klenoder. Men hon var inte omedveten om den fara som lindanspromenaden innebar. En gåtfull djurkrets ruvar nedanför. Min grip, min drake lura där på dansen. Och djup och vild och hemsk en lust sig rör att blundande få glömma bort balansen. Damen med parasollet kom också att förlora sin balans. I romanen ”Sjövinkel” visade hon att hennes svala värdighet inte förbjöd henne att höra på skvaller och att hennes leende klokhet inte hindrade henne från att använda detta skvaller såsom argument i allvarliga sammanhang. I ”Bröder i Christo” har hon gått vidare på samma väg. De frät-skador, som i den förra romanen hade angripit både hennes stil och hennes komposi-tionsförmåga, är i denna ännu mera märkbara, och nästan hela ”Bröder i Christo” är, vad ”Sjövinkel” endast i sina senare partier var, ett torrt och tröttsamt eftervartannat. Berit Spong har emellertid i ”Bröder i Christo” fortfarande sin styrka i det dekorativa. Vårregnen driver över slätten; i prästgårdens trädgård står snödropparna ”som gamla tiders konfirmander” på gången ”med huvudet böjt”; biskopen är en studie i pastell-grått och violett; och de rader, som handlar om kyrkoherde Karnéus’ ”gustavianska” ögon hör till det mera briljanta. Ät den av huvudpersonerna, vars själsliv kräver minst av inlevelse, minst av både teoretisk och praktisk människokunskap, har Berit Spong också förmått giva en hög grad av trovärdighet. Den gamle åderförkalkade komminister Strandberg är, med sin virriga klipskhet och sin innerliga gudsförtröstan, en figur som kunde ha varit hämtad från vilken som helst av Berit Spongs tidigare böcker. Komminister Håkansson däremot, den andre av de båda utsatta prästmännen, verkar mest som en mödosamt åstadkommen kompilation. Han synes bestå av småbitar, som sinsemellan inte hänger ihop. Det är omöjligt att få något grepp om honom, och det är omöjligt att tro, att Berit Spong själv har haft någon verklig möjlighet att hos honom få se det som har rört sig bakom fasaden. Detsamma gäller också om de två återstående av bokens huvudpersoner. Varken bakom biskopens fårade ansikte eller bakom de ”gustavianska” ögonen hos den präst, som uppträder såsom de båda komministrarnas försvarare, har Berit Spong funnit någonting annat än en tomhet, som hon efter eget behag tycks ha fyllt med förmodanden. Hennes resurser har inte räckt till för att hos henne skapa en föreställning om vad det bakom en gammal biskops panna kan finnas av kringsynthet och erfarenhet, av överlägsen intelligens och av osedvanlig lärdom. Och vad prästen Karnéus angår, så kan recensenten efter dagars grubbel inte komma till något annat resultat än det, att han med all säkerhet varken är präst eller heter Karnéus, utan att han helt enkelt är Berit Spong själv. — När det gäller sinnessjukdomar och sinnessjukvård förefaller det också som om Berit Spong hade fabulerat ganska fritt. Hon synes inte ha haft fullt klart för sig, att det, när det är fråga om en diagnos, inte är skvallret eller påståendena det tas hänsyn till utan helt andra saker — magsaftprov, hj ärtprov, de samtal med eller utan hämningslösande insprutningar, som läkaren har med patienten. Likaså tycks hon inte vara på det klara med att en människa inte behöver vara frisk, därför att en av kyrkvärdarna säger, att han ju är precis som vanligt folk. Likaså att det, om en försöksutskri-ven person efter en längre tid blir friskför-klarad, knappast är sinnessjuknämnden, som har ”tröttnat”, utan att det snarare är sjukdomen, som har läkt ut. Och likaså och till sist och först och främst, att en sinnessjuk människa inte är ”den anklagade”; att sinnessjukdom varken är ett brott eller ett karaktärsfel; att det inte är mera förolämpande, att säga att en person är sinnessjuk än att säga, att han har kikhosta; att det lika litet är något bevis för hjärtlöshet eller hårdhet, att önska att den ene av dessa sjuka skall söka läkare än att önska att den andre skall det; och att alla de språk ur Bibeln, som handlar om att man inte skall döma sin nästa och som Berit Spong citerar, absolut inte har någon som helst tillämpning i detta fall. Kravet på icke-dömande blir förövrigt i ”Bröder i Christo” något blasfemiskt, eftersom det fördelas ganska ojämnt över den sociala rangskalan. Det är inte tillåtet att döma en komminister. Däremot tycks det enligt Berit Spongs mening vaxa fullt lovligt att döma en biskop. ”Bröder i Christo” är en nyckelroman, det är ingen hemlighet. Därför må det också sägas här. Det är emellertid motbjudande att 706