BOKRECENSIONER göra det. Bland annat därför att ”nyckeln” till boken psykologiskt sett säkerligen inte står att finna i något som helst svenskt bi-skopsstift utan snarare i de rader i ”Dam med parasoll”, som talar om ”min grip” och ”min drake” och om en sorg och en fasa, som kanske en gång alltför modigt och alltför resolut pressades ner under medvetenhetens yta. Elisabeth Tykesson KVINNOSKILDRING Inga-Lena Larsson: Födelsenatt. Wahlström & Widstrand 1952. 13:50. Inga-Lena Larssons nya roman utgör variationer på samma tema som lämnade stoff till förra årets fina kvinnoskildring ”Vide ung”: vilsen storstadsungdom från fattiga, trångbodda hem, med trist erotik och urusel ekonomi. I ”Födelsenatt” är ämnet behandlat med ännu skickligare litterärt handlag än i ”Vide ung”. Här finns inga ovidkommande episoder eller figurer; handlingen är stramt centraliserad och persongestaltningen koncentrerad till ett par figurer. Stilen är ypperlig: mot vardagens iskallt hopplösa tristess kontrasterar den mjukaste lyriska ömhet i skildringen av barnet, av blommor och gräs och fåglar. Hur medvetet och skickligt författarinnan arbetar med sådana kontrastverkningar visar sig särskilt i ett avsnitt där hon för in en lekfull kattunge i den ohyggliga interiör som utgör de båda makarnas bostad. De språkliga ofullkomligheter som kunde påtalas i den förra romanen har helt försvunnit, och Inga-Lena Larsson har denna gång åstadkommit en litterärt ytterst njutbar bok. Huvudpersonen är en ung arbeterska, Astrid, som utan kärlek, av pur oföretagsamhet och håglöshet, gifter sig med Otto, en dussintyp vars råhet och ytlighet endast delvis mildras av det faktum att han är betydligt mer förälskad i henne än hon i honom. Han är ansvarslös och slapp, köper en mängd saker på avbetalning, super en del och undergräver fullständigt den lilla familjens affärer. Astrid är heller inte så särskilt sympatisk: inkrökt i sig själv och sin egen vantrivsel i tillvaron gör hon knappast ett försök att förstå mannen eller komma till rätta med hans fel, utan stänger in sig i ett elfenbenstorn av kyla, förakt och äckel, dit hon vägrar att släppa in någon annan människa. När hon blir gravid ändras hennes inställning såtillvida att elfenbenstornet får en dörr ut till en naturens ljuvliga trädgård omgiven av höga murar, en trädgård där hon och hennes barn ensamma får vistas. I Astrids upplevelse av moderskapets under kommer all den värme, all den rika och djupa klangfärg in som man dittills saknat i hennes gestalt. Inga-Lena Larsson har än en gång dokumenterat sig som en kvinnoskildrare av utsökt kvalitet. Vad man däremot saknar är inlevelsen i mannens problem. Han ses hela tiden kyligt utifrån, utan många försök till ens ytlig förståelse. Kanske är detta avsiktligt, kanske vill boken återge vad som rört sig i en enda människas medvetande — men den hade säkert vunnit på om andra parten i målet åtminstone någon gång fått tillfälle att framträda annat än som innehavare av en roll. Gunnel Vallquist BARNASPEGEL Tarjei Vesaas: Vindarna. Översättning från nynorskan av Gustav Sandgren. LT 1952. 12:—. En av novellerna i Tarjei Vesaas’ ”Vindarna” heter ”Pepparkaksgubben”. Lillan är så klädd och så förväntansfull. Hennes röda mun lyser i dörrspringan, hennes ögon blir större och större. Hon tittar in i det halvmörka rummet, som är tusen mil högt och tusen mil djupt; hon tittar på den stora julklockan i taket, på julgranen, på glittret, på glaskulorna •— och på pepparkaksgubben, som sitter i granen och tittar tillbaka på henne med ett par klara blå sockerkulor till ögon. Så klappar Lillans hjärta mycket hårt, och så slinker hon in, och så sträcker hon ut armen och hämtar med självklar rätt ner pepparkaksgubben. Och så äter Lillan upp pepparkaksgubben. Och så var det inte mer. — Bredvid en sådan novell som denna förefaller till och med Katherine Mansfields och Rosamond Lehmanns barnnoveller litet bleka, litet litterära, och frågan är, om inte själve H. C. Andersen just i läsan-dets stund får nöja sig med en andrarangs-plats. Inför en sådan novell verkar det också ganska fattigt att komma med något av det vanliga — inlevelse i barnets värld, perspektiv från så och så många centimeter över golvet osv. — Det enda man vill göra är att ta denna härliga, livslevande lilla unge i famn. 707