BOKRECENSIONER Och det enda man kan göra är att läsa om novellen för att ännu en gång få njuta av detta mångnyanserade, klumpigt graciösa lilla äventyr. Likadant är det med de andra barnen i Tarjei Vesaas’ novellsamling; Berit, som fyller fyra år och som får ett par vita strumpor och löfte om en tårta; Tor, som råkar ut för det trivialaste av alla missöden; den sjuke Sven, som så gärna vill gå till Bilpalatset och till Trumpetparadiset; Lill-Trask, som så gärna vill hjälpa den stackars nervösa ”fröken” på examensdagen. Och fler därtill. Tarjei Vesaas’ barnnoveller är en överraskning för den som inte så noga har följt hans utveckling efter det stora genombrottet med ”Huset i mörkret”. I några av berättelserna i ”Vindarna” återfinner man emellertid Vesaas sådan som han var då. ”En modig myra” är en grym biologisk fantasi, som mera har syftning till människovärlden än till myrvärlden. ”Fall” är en historia, som handlar om nerver och om mörkrets sugande makt. ”Kornet över havet” är en kuslig saga om den skräck, som kan finnas hos en människa långt innanför tankarna och långt innanför de medvetna känslorna, en skräck, som till varje pris måste köras tillbaka men som ändå gång på gång stiger upp till ytan i blixtklara visioner. Flera av barnnovellerna handlar också om helt andra saker än man i första läsningen tror. Barnet står i centrum, men ute i periferin rör sig de vuxnas otydliga gestalter. I ”Töväder” är historien ännu glad, och en liten tös, en katt, som skall ha ungar, en sönderslagen blomkruka och ett töväder blir de halvt realistiska, halvt symboliska makter, som lappar ihop ett brustet äktenskap. I ”Lördagskväll” är historien grym. Där är det omsorgen om barnen, som gör att föräldrarna knappast längre orkar med vare sig liv eller äktenskap. Och ur ”Den vilde ryttaren” stiger det fram något, som är mer än grymt. Sven är det älskade barnet. Det är för hans skull modern stoppar och lappar en oändlig följd av strumpor och byxor. Det är för hans skull fadern tänker att han måste skaffa mat i dag, i morgon och i många år. Det är för hans skull, som han är förtvivlad över att hans skapande förmåga har sinat ut och över att hans händer inte kan pressa fram ett enda skrivet blad ur en skrivmaskin. Men när Sven dör, då känner fadern ingen sorg, bara skammen över att inte kunna sörja. Och glädjen över att hans huvud med ens är fullt av idéer och syner. Vilken av novellerna i ”Vindarna” som Tarjei Vesaas själv anser vara den viktigaste har han talat om genom titeln på samlingen. Det är i novellen ”Naken” som de fyra vindarna blåser. Den är på mindre än tre och en halv sida och den är monumental. ”Här ligger en namnlös kvar efter henne — i ett kränkt, fåmält land.” Han är nyfödd och naken, vassa strån och små stenar sticker upp i hans hull. Det har stått människor runtomkring honom, men de har gått. Natten går fram över honom, men nästa morgon lever han ännu. ”Hans dvalna finger gör en dvalen rörelse.” — Han har vänt sig vänligt mot de fyra vindarna, han har varit vänligt stämd mot människorna omkring honom, han har varit vänlig mot allt. ”Han har inte kränkt någon.” Men han är son till en ”grönklädd”. — Gustav Sandgren har gjort översättningen av ”Vindarna”, och uppgiften synes ha legat väl till för honom. Elisabeth Tykesson POLITIK OCH POESI Halldor Kiljan Laxness: Alomstationen. Översättning av Rannveig och Peter Hallberg. Rabén & Sjögren/ Tidningen Vi 1952. 14: 50. ”Båda ägde i rikt mått den isländska förmågan från fornsagorna att tala vårdslöst om det som stod deras hjärta närmast”, heter det om de två män som huvudpersonen i ”Atomstationen”, flickan Uggla, ligger med under handlingens gång. Det gäller också författaren själv. Laxness har sällan slagit sig lös så som han gör i denna bok, och han har sällan talat om så handgripligt angelägna, på en gång livsviktiga och omedelbart aktuella ting. Det gäller det politiska läget på Island strax efter kriget: förvirringen och korruptionen, styresmännens och basuthyrarnas penninghunger och cynism, sedernas förfall, folkets fattigdom och nöd. Det är naturligtvis folket som Laxness håller på och tror på. Han talar med dess stämma och låter den representeras av den nyssnämnda Uggla, en sund och förståndig liten person från nordlandet, utrustad med ”den livets säkerhet, den klarhet i sinnets djup och den hjärtats lättnad som ingen olycka kan förstöra”. Uggla kommer till Reykjavik för att lära sig spela orgel och för att tjäna hos hemprovinsens alltingsman, den rike och lärde Bui Arland. Han är den ena mannen, den som får 708