BOKRECENSIONER gå; han är visserligen bättre än de flesta i hans ställning och bättre än sin familj (som är svårt märkt av amerikaniseringen), men han är en besegrad och onyttig liberal som inte kan röra fast han kan se. Den andre mannen, som blir far till Ugglas barn, är en polis som har en kallelse men missförstår den i individualistisk riktning: han accepterar samhället, under motiveringen att man lever ”en gång och inte mer”. Han blir affärsman men döms som bedragare eftersom han inte har någon millionär i ryggen; det räddar honom, och hon kommer till honom i fängelset. Dessförinnan har hon ännu en gång träffat sin orgellärare — det var hos honom hon först mötte polisen — och han har tröstat henne för det svarta perspektiv som Arland kort förut dragit upp. Det kan hända att världens städer måste läggas öde innan en ändamåls-enligare samhällsform är funnen, sade organisten. Men mänskligheten är odödlig, och när atombomben gjort sitt verk kan det hända att ”jorden blir den trädgård som den aldrig varit förr utom i dröm och dikt —”. En hel rad av Laxness’ stora temata är med i denna roman, som i all sin vårdslöshet rymmer mera av spekulation och symbolik än man kanske inbillar sig efter en första glad och förbluffad genomläsning. Men det är knappast särskilt meningsfullt att läsa boken med höga pretentioner. Laxness har denna gång inte fördjupat sina problem nämnvärt, knappast heller beaktat de psykologiska orimligheter som grundkonstruktionen framtvingar. Han har i första och sista hand velat skriva en munter pamflett, i den välgrundade tron att han på det sättet skulle kunna få fram både sin indignation, sin humor, sin lyrik och sin människokärlek utan att bli komplicerad. Det har han således lyckats med, mitt i allt eländet, och då spelar det mindre roll att det inte har blivit en roman som tål jämföras med hans tidigare mästerverk. ”Atomstationen” är full av vrede och medkänsla, av farssituationer och poetiska broderier; inte en stor bok, men en bok som har kunnat skrivas bara av ett stort och egendomligt geni. Bengt Holmqvist FAULKNER William Faulkner: Själamässa för en nunna. Översättning av Mårten Edlund. Bonniers 1952. 15:50. Översättningen av ”Requiem for a Nun” kommer för svenska förhållanden lämpligt ef tersom ”Sanctuary” (1931), av vilken den är en fortsättning, översattes först förra året. Liksom så ofta hos Faulkner är det en roman i två plan: dels en yttre ram som brett och en smula vidlyftigt skildrar Staternas (och det faulknerska fantasilandet Yoknapatawpha Countys) utveckling från pionjärtiden till nu, dels en inre handling framförd i dramatiserad form och kanske t. o. m. spelbar på en experimentteater, efter omarbetning. Ramens amerikanska panorama är i sin ordrikedom ganska svårsmält och man undrar till en början över denna lössläppta och lösliga svada men finner småningom att den passar ganska väl till det myllrande och oöverskådliga ämnet. Faulkner tycks här ha adopterat en auktionsutropares, en Barnums eller en nutida radiospeakers ohämmade jargong. Det är som att höra Lennart Hyland referera en fotbolls- eller ishockeymatch: en flås-prestation. Detta är fasad, och fasad som motpol till interiör. Utan bakgrunden av nordstatsutveckling och sydstatsbakgång, industri och framåtgång i norden, lynchjustis och rasfördomar i södern och vad vi européer egen-rättfärdigt kallar lagröta kunde detta inre förlopp inte förstås. För den, som i ”Det allra heligaste” följt Temple Drakes öden, framstår som en av Faulkners viktigaste dogmer predestinationen, ödesbestämdheten. Hon anklagar i den nya boken själv det ögonblick då hon steg av tåget för att följa sin blivande man på en vansinnig fyllresa i bil som ett avgörande ögonblick till vilket hon kan datera sin ondska, och hon anklagar ödet snarare än sig själv. Hennes motpol, som Temple valt till barnjungfru just på grund av sin Drang nach Unten, är en utnyttjad, sparkad negress som emellertid förblivit lika obefläckad som Temple är fläckad. Man kommer att tänka på Choderlos de Laclos och hans ”hjältinnor” som tack vare konvenansens tryck hamnar i en moralisk avgrund. Temple Drakes roman liknar i själva verket mycket ”Les Liaisions Dangé-reuses”; hela hennes liv har blivit förstört genom en konflikt mellan övre och undre värld och genom att hon blivit föremål för dubbel utpressning. Hon går dels självmant och dels av tvång till en av dessa utpressare, men då hon vill ta med sin lilla dotter som ett slags ägodel och säkerhet för att i sin tur kunna utöva påtryckning på sin även 709