FÖR BOKSAMLAREN ledes samvetskvalde make stryper negressen dottern därför att hon tror sig bespara henne ett helvete. Det är kring detta brottmål mellan en konventionellt moralisk vit och en okonventionellt moralisk svart som tragedien spänner sig. Det hela driver Temple Drake till en bekännelse, varvid hon tack vare vit solidaritet inte behöver förlora ansiktet, och den svarta amman dömer sig själv till en död genom hängning, varvid hon inte förlorar sin tro. De sista replikerna i dramat antyder ett slags försoning som dock endast är rent mänsklig och inte någon försoning mellan raser eller samhällsskikt. I bakgrunden finns ett uppbåd av rastänkande, nazist-liknande personer, av ljumma Laodicea-kristna och av s. k. honetta ämbetsmän. Som vanligt torde Faulkners framställning av amerikanskt tänkande vara chargerad men den behöver inte vara orättvis och vi kan förresten se till oss själva. Hans syn är mörk och jag skulle vilja beteckna honom som en puritan fast på den antipuritanska sidan, en motpuritan. Gunnar Ekelöf INSIKTSFULL STYRELSE- RAPPORT Gerald Hanley: Konsuln i solnedgången. Översättning av Thomas Warburton. Bonniers 1952. 16:50. I sin senaste bok, den lilla utsökta reseskildringen ”Fodnoter i Støvet”, jämför Kjeld Abell Herkulesstoderna vid Gibraltar sund med en världsfirmas gigantiska butiksdörrar. Det är ju — vågar man väl säga — en nog så adekvat bild men hur länge den ska förbli adekvat återstår att se. Även den — i dylika överväldigande sammanhang — okunnigaste novis inbillar sig kanske ha iakttagit hur ifrågavarande firma under senare år måst reducera sina aktieutdelningar i samband med vissa strategiska marknadsreträtter. Vill man få inside information om dessa affärstransaktioner kan man med fördel ta del av den styrelserapport som Gerald Hanley framlägger i sin roman ”Konsuln i solnedgången”. Det är en ytterst saklig rapport, framlagd med en klar hjärna och ett kallt omdöme som varken låter sig förledas till undergångsstämningar eller bortförklaringar. Handlingen är förlagd till en brittisk ökenutpost i Östafrika under det andra världskriget. Italienarna har just drivits bort och lämnat plats för en handfull britter som drar in i det ödsliga fortet, beväpnade med åtskilliga whiskyflaskor, några kulsprutor samt en sedvanlig portion common sense. Detta sunda förnuft sätts på de hårdaste nervprov: admi-nistrationsuppgiften fordrar en hart när omöjlig balansgång mellan hartassdiplomati och knytnävspolitik. Överallt frodas förtal och intriger, de rivaliserande infödingarna stryker kring vattenhålen som mordiska vargar, solen öser ned dagarna igenom från en himmel som knastrar av torka. Tre av officerarna bryter också samman i tur och ordning; först den rutinerade gamle kolonialöversten kan återupprätta disciplinen. Men också han har en känsla av att Union Jacks triumfdagar är räknade: ”den hade börjat sjunka i deras hjärtan som hälsade den och det imperium den hade företrätt och han kunde inte fatta denna fruktansvärda solnedgång”. Explosionskraften hos motivet garanteras j u av den politiska dagskrönikan och Hanley utnyttjar också på effektivaste sätt den inneboende stubintrådsspänningen. Men det verkligt fina med hans bok är att han låter dessa aktualiteter på en gång speglas i intrikata privatöden och utvidgas mot mer allmängiltiga sammanhang. Översten är den ende som håller sig inom den enbart politiska räjongen; för honom är imperiet helt enkelt ”en helig klubb där han är den äldste medlemmen”. Besläktad med honom men på ett helt annat sätt sedd inifrån är kapten Turnbull: en maktmänniska som byggt upp sitt liv till en fulländad pliktmaskin. När han förförs av en infödings-flicka känner han sig förrådd av sig själv, besegrad av sin egen kropp, hans principmask rämnar, självbehärskningens fjäder brister, han kommer till insikt om ”vilken sorgsen människoapa som hade levat inom honom i åratal”. Det moral-psykologiska dilemma som antyds i förhållandet mellan hans ”fåvitska sj älvplågeri” och hans strävan att ”förbli en god människa” har författaren tyvärr inte ingått närmare på; som helhet är det dock ett mycket stringent porträtt. Romanens egentliga huvudperson är emellertid en annan. Kapten Sole tror varken (som översten) på imperiet eller (som Turnbull) på sig själv. Han tar vid där den sistnämnde slutar: han lever från början i ett relativistiskt vacuum. Han avundas infödingarna som slipper äcklas av sin egen kultur, en kultur som blivit ”galen av förnuftets galenskap”. Han är ingen nihilist men han är oförmögen 710