BOKRECENSIONER att ingripa. Han kan varken fria eller fälla eftersom han inte kan definiera rättvisa och eftersom ”endast en gud kunde döma en människa kallt och lagenligt”. Utlämnad åt en tillvaro där lidandet är alltför stort för att kunna upplevas och ansvaret alltför överväldigande för att kunna uthärdas representerar han på ett absolut oromantiskt sätt den liberala och intellektuella människans nutida maktlöshet. I fixerandet av hans bankruttsituation når denna kallblodiga styrelserapport sin definitiva fryspunkt. Carl-Eric Nordberg GRYMT HAV OCH KÄMPANDE MÄN Niciiolas Monsarrat: Det grymma havet. Översättning av Lisbeth och Louis Renner. Forum 1951. 17:50. Nicholas Monsarrats franskklingande namn hör nog till dem som man bör hålla i minnet en tid framåt. Med någon överdrift betecknar förlagsreklamen hans litterära förstlingsverk som ”Englands största bokhandelsframgång efter kriget”, och här hemma tycks den nyligen utkomna översättningen — av pålitligt Rennermärke — redan ligga väl framme. Att en debutbok blir bestseller är väl inte så egendomligt i dessa underliga tider — anmärkningsvärt är däremot, att framgången gynnat en sjöberättelse av så nykter och saklig art. Objektivt eller rättare ytligt sett är ”Det grymma havet” knappast annat än en solid, aktningsvärd länk i den anglosaxiska sjöromanens långa kedja av traditionsbundet hantverk. Den är trivsamt och underhållande skriven som en Foresterroman, kemiskt ren från heroiska poser och patriotiska deklamationer, präglad av salt skepsis och allmän renhårighet. Personlistan upptar de alltsedan Marryat obligatoriska sjötyperna — den med sitt fartyg sammanvuxne, onaturligt behärskade chefen med sina hemliga svagheter, det oerfarna officersämnet som mognar i ekluten, det stryk-täcka rötägget som förbittrar livet ombord, den genomhederlige högbåtsmannen osv. Men denna traditionella berättarstil, dessa hävdvunna ingredienser har förlänats sin speciella pondus, sitt nya och fullt självständiga innehåll av det enkla faktum, att Monsarrat uteslutande bygger på egna dyrköpta erfarenheter — han deltog själv i sjökriget ombord på en av de seriebyggda mindre örlogsmän som svarade för att den livsviktiga konvoj trafiken till och från England trots allt kunde vidmakthållas; han upplevde konvoj kriget i alla dess faser och fasor och föraktar följaktligen allt vad efterkonstruktion och utsmyckning heter. Verkligheten är honom mer än nog. Inte en scen smakar litteratur. Tjänsten i hamn eller till sjöss, monoton eller spän-ningsmättad, alltid pressande och hård, skildras med lugnt fackmässig intensitet, kryddad av torr humor — inte ens i de stora dramatiska ögonblicken höjer han rösten. De ständiga nattliga ubåtsattackerna, nedkämpandet av en tysk ubåt, det egna fartygets torpedering och besättningens kamp för livet på ett par små flottar i norra Atlantens köldmörker — om sådana av vidriga detaljer och övermänskligt mod späckade situationer talar Monsarrat med en lågmäld realism som ibland tangerar det outhärdliga. Men han hejdar sig alltid i tid, fördjupar sig inte i gräsligheter, övergår snarast till nästa kapitel i den långa striden för slutsegern. Hans obenägenhet att göra sig märkvärdig är lika påfallande som hans san-ningslidelse. För händelsernas dramatik glömmer han emellertid inte det mänskliga — av skepps-kamraterna, befäl som manskap, ger han några nyanserade porträtt; de lever och dör på sjöfolks vis, modigt eller mindre modigt alltefter sin läggning. Författaren följer också sina medofficerares öden och äventyr under de korta permissionerna — välbehövliga kontrastscener i kvinnans tecken, uppbyggliga och mindre uppbyggliga, idylliska eller tragiska men i stort sett av sekundärt intresse. Havet och männens kamp mot detta och en obeveklig fiende (vars tapperhet t. o. m. saluteras) är bokens huvudtema. Och detta hårda havs-tema har Monsarrat förmått variera med en inlevelse som inte hör till vanligheterna. Bokens stora engelska framgång beror väl bl. a. på att den ger uttryck åt något väsentligt i brittiskt kynne. Men dess allmängiltiga kvalitéer är sådana att den djupast angår mänskligheten. Einar Malm KOMMUNISTISK TVÅLOPERA Irwin Shaw: Stormvarning. Översättning av Torsten Blomkvist. Bonniers 1952. 22:50. Det finns en mycket intressant tematisk glidning i Irwin Shaws roman från häxproces 711