BOKRECENSIONER sernas USA. Och på sätt och vis stjäl denna glidning en överkänslig läsares hela uppmärksamhet. Det är synd — häxprocesserna skulle med god rätt kunna göra anspråk på full integritet, i verkligheten och även i denna romans två första tredjedelar. Boken handlar således om jakten på kommunister, närmare bestämt inom den amerikanska radion. En mycket patriotisk tidskrift utpekar som kommunister eller kommunistsympatisörer några skådespelare och en kompositör i ett serieprogram och hotar annonsören med skandal om dessa personer inte omedelbart avskedas. Programledaren begär två veckors frist för att ta reda på om de utpekade, delvis hans intimaste vänner, verkligen är kommunister eller inte. Romanens upptakt svarar mot en aktuell situation. Under antikommunismens heliga baner, fladdrande i krigshysterins muntra vindar, pågår i dagens USA ett brett upplagt angrepp mot den amerikanska liberalismen, ett angrepp som redan krävt sina offer — till och med dödsoffer — bland folk som inte är nog hårdhudade för att kunna stå ut med två-frontskrigets schizofrena natur: McCarthy och Stalin som förutom förnamnet och mycket annat har det gemensamt att de går mycket längre än Jesus’ ”om du inte är med mig så är du emot mig” när de dessutom placerar sin sålunda definierade motståndare i samma läger som namnen på andra sidan Stilla havet. Tvåfrontskrigets offer hör hemma i förvaltningen och vid universiteten, i Hollywood och i litteraturen, i pressen och i radion. Och Irwin Shaw tycks just för radions vidkommande lyckas med sin makabra, nedslående och fängslande bataljmålning. Läsaren är på väg att uppleva anständiga och romantiska människors dilemma i försvaret av individualitetens flämtande och näringsfattiga låga mot oändlig aska och osläckbar eld. Ända tills handlingen kompliceras. Programledarens intimaste vän sedan tiotals år avslöjas plötsligt som infernalisk ledare för en kommunistisk ”radiocell”. En fanatisk intrigmakare som i hemlighet har konspirerat mot sin bästa vän. Det inledande temat inverteras — trots skickliga camouflageförsök har boken ett heroiskt slut med programledaren ensam, något förrådd av annonsören men mest egentligen av kommunisterna. Häxprocessens dokument döljer på baksidan en antikommunistisk pamflett som just i detta sammanhang saknar verklig hetsunderlag i så stor utsträckning att den blir mindre demokratisk än obskyr. Enligt uppgift samlar det svenska kommunistpartiet tre gånger så många röster som det amerikanska kommunistpartiet och är således i all sin obetydlighet cirka sextio gånger så stort, relativt sett. Var och en som lyssnat till amerikansk radio, i synnerhet till serieprogrammens ”soap-operas” stödjer naturligtvis helhjärtat en utrensning av de skyldiga. Men samtidigt måste man nog göra den reflexionen att om de amerikanska kommunisternas verksamhet inte är värre — politiskt sett — än att de med stor entusiasm och tydligen be-aktansvärd framgång propagerar för Coca Cola, Lucky Strike eller Palmolive, då undrar man nog om de inte har fått Marx och Stalin så mycket om bakfoten att deras hot mot den amerikanska demokratin måste bli i skralaste laget. När romanen dessutom utbygger sitt tema med ingredienser ur den klassiska diktaturromantiken, inte bara vän mot vän utan även den obligatoriska, revolutionära, intellektuella och nymfomaniska pinuppan, då ligger tanken på spekulation i hysteri, en liberal spekulation i en liberal hysteri naturligtvis, snubblande nära. Anmälarens överkänslighet inför dessa frågor omnämndes i början. Men det är möjligt att jag gör Shaw orättvisa. Spekulationen är synnerligen diskret, i själva verket så diskret att man kanske överhuvudtaget inte kan tala om en dylik. Det är möjligt att Shaw själv, i likhet med sin romanfigur, i likhet med så mycket hos den amerikanska liberalismen, fallit offer för det tvåfrontskrig de utkämpar om sin intellektuella integritet. Försvaret mot reaktionen kostar terräng, man tvingas långsamt tillbaka, accepterar motvilligt (så motvilligt att det blir omedvetet) om inte motståndarens vulgära argument så dock det diskussionsämne som motståndaren valt. Man håller avståndet men märker inte att konflikten själv är på glid, att den inte längre — inom USA — gäller kommunismen utan negrer och seriös musik, ateism och vattenregleringar, homosexualitet och schackspel, judar och inkomstutjämning, katoliker och priskontroll, fackföreningar och preventivmedel, böcker och — radions tvålopera, där tanken på kommunistisk infiltration blir magnifik i sin groteska löjlighet. Sen borde man tala om — och gör det gärna — att ”Stormvarning” är mycket spän 712