BOKRECENSIONER nande och välskriven. Människorna är kanske väl mycket anpassade romanens tema men miljön är kunnigt och intressant återgiven. Intrigen är tät utan att vara monoton och stilen är ett mönster för amerikansk emballageindustri när den är som bäst. Harry Schein RESA I FJÄRDE DIMEN- SIONEN Elio Vittorini: Samtal på Sicilien. Översättning av Karin Alin. Tiden 1952. 13:—. Elio Vittorini är en italiensk författare som i sitt hemland lär åtnjuta samma ryktbarhet som Alberto Moravia. De är jämnåriga — födda 1908 — och började skriva för tjugo år sen. Men medan Moravia är en produktiv herre som gett ut en rad artistiskt finslipade prosaböcker (och ett antal mindre ambitiösa), tycks Vittorinis berömmelse i stort sett vila på en enda bok, romanen ”Conversazione in Sicilia”, publicerad 1941. ”Samtal på Sicilien” är ett ganska märkligt arbete, sammansatt och fantasieggande trots fabelns skenbart klara och enkla form. Rasande på det eviga regnandet i Milano, utled på sitt arbete, trött på kvinnan han lever med, desperat inför löpsedlarnas segerrapporter beger sig Silvestro till sin födelseö, Sicilien. Han återser byn där han växt upp, träffar sin mor efter femton år och följer henne på sjukbesök genom fattigkojor och förnäma hus. De samtalar: om fadern som övergett henne, om morfadern, en märklig man, ”en stor lom-bard”, om barndomstiden. Om hur det var då och hur han trodde att det var. Han upplever modern, byn och Sicilien på nytt, som en dubbel eller dubbelexponerad verklighet: i det nya som händer honom och i minnet. Allt blir dubbelt verkligt: resan till Sicilien blir en rörelse i rum-tiden, en resa i fjärde dimensionen. Så långt kan inte boken kallas originell. Flykten till barndomen (som kanske inte är något annat än diktarens brottning med sin vision) är i modern litteratur ett vanligt tema. Banalt vanligt kunde man frestas kalla det, om inte en ironisk blick från fader Proust i hans himmel kom hädelsen att vissna mellan läpparna. Frågan är ju på vilket sätt uppslaget genomförs. Vittorinis stil är raffinerat en kel, lapidarisk och laddad eller fjärilslätt antydande. Replikerna faller som droppar — av dagg (lätt och svalkande) — av regn (åsk-tungt) — av tårar (bittra). Översättningen som är smidig och skicklig (men här och var slarvig: repliken sid. 250 överst läggs i fel mun, vilket förrycker meningen!) kan trots allt inte riktigt återge originalets nästan romerska lakonism. Svenskan är fattigare, våra ord för unga och tunna. Sen är det romanens andra huvudinslag: dess lidelse. Det är inte bara med modern Silvestro samtalar. På resan träffar han en rad människor, arbetare från apelsingårdarna, fattiga och desperata, två polisagenter (”Med Skägg” och ”Utan Skägg” kallas de på shakespeareska), en lombardisk bonde som drömmer om ett friskt samvete och nya plikter mot människorna. Och i byn möter resenären en skärslipare, en sadelmakare och en krogvärd som också plågas inte bara för egen räkning men för den skymfade världens skull: Världen är stor och världen är vacker, men den är svårt förorättad. Alla plågas, var och en för sig, men de plågas inte för hela världen som är förorättad, och därför fortsätter det likadant, världen är och förblir förorättad. Så säger sadelmakarn Ezechiele och för bok över förbrytelserna — en annan Hesekiel. Eller Ivan Karamasov. Silvestro själv tänker inom sig att bara den del av mänskligheten är riktigt mänsklig som är förföljd. Därmed är explosivt stoff infogat i berättelsen och den får en vidsträcktare syftning. Både tidlös : på människans villkor, och aktuell: på fascismen när den skrevs, på t. ex. Ryssland, Spanien, Argentina eller Sydafrika A. D. 1952. Romanen kom alltså till under ett dubbelt tryck, trycket av en personlig kris och trycket av den fascistiska våldsregimen och Musso-linis galna krigsäventyr. På den punkten är den förbluffande tydlig — f. ö. i samma mån som Moravias ”Maskeraden” som kom ut samtidigt. I Milano pinas Silvestro av tidningarnas ständiga rapporter om ”det vanvettiga mördandet”. Med Skägg och Utan Skägg sprider sin ”stank” på tåget. Berusad — eller kanske i drömmen — har Silvestro på kyrkogården ett samtal med en soldat som i tretti dar legat död på slagfältet. Det är hans yngre bror. Just före uppbrottet hör han modern få bud om den stupade — med orden: ”Lyckliga mor!” Ty hjältemodern får medalj, till 713