FILMKRÖNIKA Filmen är helt Chaplins — han har skrivit den, regisserat den, gjort musiken och koreografin samt fyllt den med sin högst personliga närvaro i praktiskt taget varje scen. Men han har haft gott stöd av Claire Bloom som agerar okonstlat och stundtals lidelsefullt, samt av sin son Sydney Chaplin och många bifigurer, givetvis samtliga träffsäkert utvalda och instruerade. Det har diskuterats om inte Chaplin borde ha nobelpriset i litteratur och det kanske i det sammanhanget kan glädja Olof Lagercrantz att René Clair så tidigt som 1931 kallade Chaplin vår tids störste dramatiske författare, större som författare än som skådespelare. Men varför införa honom i ett sällskap som ändå är högst blandat. Han är ju-unik och bör få förbli det. FILMKRONIKA av INGRID ARVIDSSON Det oförmodade mötet mellan Sir Ivanhoe och Mr Earnest på Stockholms biografer avslöjar verkligen oväntade sammanhang och oväntade egenskaper hos båda föremålen. Sådana Oscar Wildes och Walter Scotts verk nu framträder, i en technicolor som mest påminner om vild saftkräm, har Anthony Asquiths stilkomedi en helt annan artistisk finess än Metro-Goldwyns vräkiga planschverk. Men likheten blir plötsligt mera påträngande än några olikheter. Medan man väntar på de omsorgsfullt uppbyggda dramatiska höjdpunkterna, Rickard Lejonhjärtas och Lady Brack-nells entré i sista akten, får man rätt mycket tid över till att spekulera över denna paradoxala inre släktskap som sträcker sig bortom de tillfälliga filmatiseringarna av dessa båda verk. Det enda samband som hittills varit uppenbart mellan författarna har väl varit att Walter Scott ansetts lika extremt tråkig som Wilde ansetts extremt rolig — det extrema har varit det gemensamma. Det visar sig nu också att deras båda filmer är extremt barn- Ivanhoe. Manus: Noel Langley efter Walter Scotts roman. Regi: Richard Thorpe. Metro-Goldwyn-Mayer. En ryslig fästman. Manus efter Oscar Wilde: The Importance of Being Earnest. Regi: Anthony As-quith. Viva Zapata. Manus: John Steinbeck. Regi: Elia Kazan. Fox. De sju dödssynderna. Manus: Eduardo de Filippo, Carlo Rim, Jean Aurenche, Roberto Rossellini, Pierre Bost. Regi: Eduardo de Filippo, Jean Dre-vile, Yves Allegret, Roberto Rossellini, Carlo Rim, Claude Autant-Lara. Franco-London Film. tillåtna, extremt fria från varje förråande eller upphetsande inslag. Vapenskramlet i Ivanhoe har ingenting med någon skrämmande krigsverklighet att göra — det är larm pour larm. Erotiken är inte mera blodfull än en fjäderbuske på hjälmen, en gardenia i knapphålet. Båda betecknar samma eskapism in i exotisk värld av former, där hjältarna i varje ögonblick offrar livet för gesten, riddarens eller dandyns, och där intrigens sinnrika byggnad är viktigare än de psykologiska sanningarnas dunkla labyrinter. Trots att Michael Redgraves och hans kollegers spel glittrar av fin teaterkultur, medan Robert Taylors Ivanhoe låter ana tuggummit under visiret, utspelas båda filmerna i samma fullkomligt instängda och vindlösa värld bakom en törnroshäck av konstgjorda rosor. Scott är instängd i sina riddarrustningar, Wilde i den viktorianska moralens pansar, som det visserligen kan skramla lika festligt om, men innanför vilken man ändå kan urskilja den halvkvävdes stön. Det lysande tor-nerspelet med hästar och lansar och det blixtrande turnerspelet med repliker och kvickheter är strängt taget samma tema i olika kostym. Och liksom Ivanhoe lyckas Oscar Wilde ibland i den svåra konsten att måtta åt huvudet och i den avgörande stöten ändå träffa hjärtat. ”Viva Zapata”, Steinbecks mexikanska re-volutionsepos, behöver inga sådana konstgrepp. Het och stark angriper den direkt alla vitala organ och berättar direkt och påträngande om bröd, blod, sol och död. Den tungt framrullande berättelsen om de förtrycktas 719