FILMKRÖNIKA uppror och seger och nederlag och uppror igen mot herrarna har Elia Kazans rytmiska kraft, och den dramatiska hettan i dess solvita och dödssvarta grafik överstiger allt vad färgfilmen kan nå upp till. Mexikos historia, sådan Steinbeck skildrar den, är en evig historia om svältandes ordlösa krav på bröd mot herrarnas rovdrift och de styrandes parlamentariska dilemmor. Under sin ledare Zapata lär de sig till sist, att det enda sättet för dem att få sin rätt är att hålla upproret levande inom sig, att skoningslöst strida också mot sina egna och sig själva när de överväldigas av trötthet och leda. Zapata, som tvingas till våldets mest motbjudande gärningar och tvingas att lära sig också segerns bitterhet men ändå inte sviker, blir symbolen för deras trots och motståndsvilja. Ännu med sin sönderskjutna kropp övertygar han dem om stridens mening och storhet. Scenerna kring Zapatas död hör till de visuellt mest gripande i denna dynamiska film, som sväller ut och tunnas av för att oupphörligt åter stramas till, ordknapp och otåligt laddad med skönhet och kraft. Inga nederlag eller svårigheter besparas filmens hjältar och Zapata själv är levande och ofullkomlig, bräddad av lika delar kraft och förtvivlan, förlöst från sina konflikter endast i stridens ursinne. Marion Brando ger hans gestalt sin mörka utstrålning och gör honom mexikanskt ödesbun-den, med dödens skugga kring ögonen också i triumfens ögonblick. ”Viva Zapata” är en stark film, trotsigt hänförd i sin entusiasm för upproret som sådant. Folket som förvandlas från underkuvade bönder till en oslagbar revolutions-armé fyller Steinbeck med en optimism som om det vore människans yttersta mål och bestämmelse att skjuta ner överheten och som om det inte behövdes ett uppror också mot tvånget att döda, tvånget att leva i vapen, öppet eller hemligt. I all sin kraftfullhet lämnar filmen inget annat hopp än att vi kanske så småningom alla skall kunna bli bättre krypskyttar. Någonting bortom detta, någon dröm om växt och mognad och sökande efter andra sanningar än maskingevärets skymtar aldrig i denna film, som är bräddad av blod och trots och revolutionsfanfarernas eggande klang. Det var gott för Oscar Wilde att han slapp uppleva att få ”The Importance of Being Ear-nest” översatt till ”En ryslig fästman”, och det var nog också gott för denne försvarare av respekten för synden att han slapp se den franskitalienska filmen ”De sju dödssynderna”. Allt vad vi med stolthet utnämnt till dödssynder lyckas den göra egendomligt glädjelöst och ovidkommande. Det är svårt att förstå vad som kan ha drabbat de högt kvalificerade författare och regissörer, som närmar sig sina ämnen så utan all djärvhet och fantasi. Resultatet av deras gemensamma ansträngningar har blivit sex uppkonstruerade och oskarpa noveller, en ojämn serie besynnerligheter. Svårast är episoden om lättjan, där en sorts Lucifer på månen försöker ordna jordens affärer genom att sända dit en blondin i morgonrock, lättjans gudinna, som kommer med sitt evangelium: halv fart överallt, helt stopp åt rustningsindustrin, alla politiker och ”delvis vetenskapen”. Det förefaller som om gudinnan hade kommenderat halv fart också åt författaren Jean Aurenches artistiska känsla och därmed förlorar lättjans evangelium något av sin slagkraft. Bäst är Rossellinis episod, en filmatisering av Colettes ”La Chatte”. Även där har man visserligen en känsla av att temat möjligen borde fått någon biton av lekfullhet eller ironi, men synden är något mycket trist och mycket allvarligt i hela denna film. Det gäller inte minst Carlo Rims berättelse om frosseriet, som utan skymten av ett leende visar hur en man och en kvinna hamnar i samma säng, med den utgången att när kvinnan säger ”tag vad du vill ha” stiger mannen upp och äter tårta. Situationen skulle möjligen kunna illustrera, om också utan någon tragisk resning, att man och kvinna verkligen kan mena helt olika saker även i de intimaste ögonblick. Som helhet kanske berättelsen ändå skulle lämpa sig bättre för utställningen ”Konditorn frestar” än för en film med konstnärliga anspråk. 720