FRÅN BOK TILL FILM En diskussion Med anledning av en notis på kommentaravdelningen i BLM:s septembernummer om filmen ”Ubåt 39” och dess förhållande till Rudolf Värnlunds ”U. 39” har vi mottagit ett inlägg från filmens manuskriptförfattare, Herbert Grevenius. Hans inlaga berör frågor av så stort principiellt intresse för författare som får sina verk filmade, att vi även bett några personer som varit i denna belägenhet att helt kort redogöra för sin syn på problemet ”filmatisering av litterära verk”. Uttalanden av Per Anders Fogelström, Ivar Lo-Johansson och Vilgot Sjöman följer här nedan. Vi har också mottagit ett inlägg i ämnet från advokaten Ernst Nathorst-Böös, juridisk rådgivare åt Konstnärernas Riksorganisation, vilket publiceras i anslutning till dessa svar. Det återstår endast att för BLM:s del konstatera att vi inte kan acceptera den grundsyn på saken som Herbert Grevenius redovisar och att vår uppfattning av ”Ubåt 39” därför är oförändrad. Detta gäller även det eftertryck varmed för Värnlund främmande idéer införs i filmen. Herbert Grevenius I septembernumret av BLM riktas redaktionellt en hovsam men bestämd förebråelse mot mig för de friheter jag tagit mig i en film byggd på Rudolf Värnlunds ”U. 39”. Ändra i andras verk är naturligtvis fult men jag har ingenting ändrat i Värnlunds pjäs. Hade jag haft lust till det, så fanns det ju tillfälle, när jag förra hösten arrangerade den för radio. Däremot har jag tillsammans med Hampe Faustman mycket riktigt skrivit en film på ett bärande motiv ur pjäsen. Det är möjligt att det är en dålig film eller att filmen är pjäsen underlägsen — det är inte vår sak att uttala oss om. Men vi vill gärna ha den betraktad som ett fristående arbete. Som en film kort och gott, vår gestaltning av ett stoff som ställts till vårt förfogande. Om det kunde tänkas, att Anders Sandrew sjönk ihop inför den kritik som riktats mot filmen och lät företa omspelningar och omredigeringar för att få den mera trogen mot pjäsen, så skulle det vara ett ingrepp i vårt verk. Ungefär som det skulle vara om Bonniers ändrade i Eyvind Johnsons Odysseus-roman för att få den att stämma lite mer med Homeros eller någon teater gjorde om Anouilhs ”Antigone” efter förebilden, därför att Sofokles onekligen är ett strå vassare. Man kunde ta exempel också från musiken och måleriet, där det är än vanligare att göra en helt ny variation på ett bekant eller gångbart tema. Principiellt ligger saken i dessa fall till på samma sätt som i vårt. Att den blir känsligare så fort man närmar sig den aktuella eller nyss aktuella litteraturen, säger sig själv. Det är säkrare att hålla sig till klassikerna. När ett filmbolag köper rätten till ett verk, är det nämligen mera sällan frågan om en ren överflyttning, ifall en sådan nu ens är möjlig. Det man velat förvärva är stoffet eller uppslaget, rätten till vissa originellt gestaltade figurer eller centrala scener, och med dessa tillgångar måste manuskriptförfattare och regissör ha fria händer, när de börjar sitt samarbete. Det på en gång betryggande och riskabla med omdiktningar och transkriptioner är dock att originalen finns kvar. De kan närsomhelst inköpas eller uppföras på nytt. Homeros och Värnlund förblir ograverade. Detta är en sida av saken. Den andra är att Faustman och jag med all frihet i detaljerna ändå varit mycket trogna mot grundidén i Värnlunds pjäs. Den handlar om en mor, som begagnar sig av villervallan vid en ubåtskatastrof för att locka sonen att desertera till något avlägset land, där de kan komma undan det hotande kriget. Hon skaffar honom ett falskt pass men i sista ögonblicket vägrar han. Hans känsla av samhörighet med kamraterna och det manssamhälle som hon så hjärtligt hatar har väckts, han glider ur hennes viljestarka grepp och anmäler sig hos de militära myndigheterna. För henne återstår bara kvinnornas öde så som det varit i alla tider: att vänta. Filmen har samma huvudförlopp. Ingenting har mjukats upp i modems förbittrade utfall mot de manliga pliktidealen och de nationella idealbildningarna. Slutscenen är exakt densamma, låt vara att den för bildverkans och den större rörlighetens skull flyttats ut på kajen. Konfrontationen med det inbogserade ubåtsskrovet, den gripna tystnaden hos männen runtomkring, klockringningen och den allmänna flaggningen på halv stång — i det ögonblicket begriper pojken var han står och modem upplever än en gång sin vanmakt. Det är logik och inte nationalistisk övermålning. Men den pacifistiska tendensen? Ja, här är huvudpunkten. Värnlunds pjäs har kommit att uppfattas som ett pacifistiskt tendensstycke, och utan tvivel inbjuder den till någonting sådant, därför att modems roll till den grad kommit att dominera, medan sonen av tekniska skäl hålls gömd i ett rum innanför och bara hämtas ut då och då, när fältet är fritt. Det är vanligt att den som talar mest i en pjäs uppfattas som ett språkrör för författaren, och är rollen därtill utomordentlig, så är den effekten oundviklig. Sonen har i pjäsen därför blivit den ointressantare figuren men fördenskull får man inte blunda för hans betydelse i stycket. Det är han som förändras. Det är kring honom det rör sig. Och när han fattar sitt beslut, blir han plötsligt intressant och får sympatier, hur fascinerad och engagerad man än kan ha hunnit bli av moderns gestalt. Pjäsen handlar nämligen om ett både — och. Den är inte ett tendensstycke utan som all äkta idédramatik ett diskussions- 6 BLM 1952 IX 721