FRÄN BOK TILL FILM stycke, en dialog i författarens bröst, som blir angelägen, därför att så många har hört den också i sitt. Jag kan inte tala för Värnlund men jag kände honom en smula och för honom liksom för de flesta av oss som hade vuxit upp med arbetarrörelsen var det naturligt att vara pacifist. Men det kom en stund då det inte längre räckte med att ha åsikter utan då det också gällde att göra klart för sig hur man ville handla i en viss situation. Tyskarnas ockupation av Tjeckoslovakien våren 1939 blev för många en smärtsam uppgörelse med pacifistiska tänkesätt, och jag skulle tro att den också på så vis berörde Värnlund djupt. Inte heller kan den varmhjärtade appell ha gått honom förbi som Elin Wägner samma vår riktade till kvinnorna att vid krig bara gå ut ur husen och öppet ställa sig som mål för bombplanen, ta risken att mejas ned — och därmed tvinga angriparna och försvararna världen runt, männen, till eftertanke. Jag tror att denna lidelsefulla pacifistiska vädjan haft sin betydelse för utformningen av ”U. 39”, även om Vämlund för modems på en gång resignerade och patetiska gestalt haft annan eller andra modeller. Pjäsen uttrycker alltså brottningen mellan två ståndpunkter och filmen är denna grundritning trogen. Att kritikerna sedan letat efter den renodlade pacifistiska förkunnelsen, kan jag verkligen inte hjälpa och inte de heller för den delen. Jag har varit kritiker själv i tjugufem år och vet hur lite förtrogen man i det jobbet hinner bli med texterna. Fast en synpunkt måste man ju ha. Det övriga i filmen är fri uppfinning, och eftersom figurerna är mina och förankrade i en svensk miljö i stället för den nationellt obestämda som Värnlund av praktiska skäl måste tillgripa, så har jag väl rätt att bestämma vad de tar sig för. Det ligger inget orimligt i att den otrogna underofficersfrun biktar sig för prästen i Amiralitetskyrkan i Karlskrona. (Obs! i sakristian och inte vid något sidaltare.) Det kan ske i vilken liten svensk stad som helst. Bikten är hos oss inte avskaffad, den har bara inte samma sakramentala innebörd som i den katolska kyrkan. Praktiken visar att förtvivlade människor gärna söker upp en präst, även om de annars inte haft något behov av vare sig präst eller kyrka. Naturligtvis kunde den unga frun också ha uppsökt lokalombudet för Förbundet för religionsfrihet eller berusat sig, ensam i sängen eller på Stadshotellet. Men den under spaningarna öppna kyrkan med de kommande och gående betryckta människorna vidgade i mitt tycke bilden av den sociala samhörighet, som modern riktar sitt anatema mot och som sonen väljer, och därför blev det som det blev. Men för det akademiska meningsutbytets skull — är det troligt att Värnlund hade låtit en person företa sig något liknande? Han avvisade ju själv religionen. Såvitt jag förstår behöver det ju inte betyda att alla hans figurer var tvungna att handla likadant. Det är att göra honom till en dålig författare. Per Anders Fogelström Att förvandla en bok till ett filmmanus betyder naturligtvis att vissa ändringar måste göras. Mycket av det som kan skildras i ord går inte att förvandla till bilder, man kan bli tvungen att söka en helt annan situation än den bokskildrade för att nå just den önskade effekten. När jag höll på med min egen ”Sommaren med Monika” fann jag att jag bäst kunde ersätta en kärleksscen i boken med ett slagsmål i filmscenariot. Onekligen en något underlig situation för en författare med pacifistiska tendenser... När man sitter där och försöker översätta en bok (i mitt fall: min egen) till film så tycker man nog först att det är ett ordfattigt språk man ska handskas med. Inga funderingar, inga inre monologer, inga långa dialoger. Och det lönar sej knappast att leka fram vackra meningar, de låter löjliga som repliker i mun på levande människor och är krystade och besvärliga som scen- och kameraanvisningar. Men så känns det ju bara medan man ännu har kvar boksynen på filmmanuset, innan man accepterat att resultatet inte ska bli en filmad bok utan en film. När det gäller uttrycksmedlen måste man underkasta ej det möjligas lagar. Främmande lagar kan vara krångliga, verka frihetsbeskärande — men efter en tid kan man märka att en frihetsinskränkning på ett håll motverkas av en utvidgning på annat. Detta gäller alltså medlen. Med målen, avsikterna, måste det vara annorlunda. Visst kan man få höra skäl för ändringar också här. De där 700 000 människorna som ska se en film för att den ska gå ihop. De där gamla fina styrelsemedlemmarna som inte vill satsa pengar på vad som helst. Omsorgen om lättledda unga som inte får förföras så där rakt på sak. Nödvändigheten av att inte stöta sej med den eller den makten som man måste ha stöd av för att få det hela riktigt autentiskt. Kanske man kan backa något, nån gång — det får bli en samvetsfråga. Men det får inte röra sej om mer än bagateller. I annat fall får man acceptera igen, nämligen detta att filmens formmedel visserligen inte står hindrande här men däremot branschmännens kommersiella syn på sina uppgifter. Vilket betyder att man får avstå (om man nu inte är så jävulskt finurlig att man kan lura filmbolaget att sprida ens vanvettiga idéer i förklädd form, klassiskt exempel: bröderna Marx). Man måste kunna konsten att avstå (svår nog när tusenlapparna prasslar) och konsten att läsa innantill i kontrakt. Enligt normalkontraktet (§ 5 a) äger filmproducenten att ”på grundval av verket fritt utarbeta och sammanställa för filminspelning lämpligt manuskript” och (5 b) ”efter eget gottf innan de bearbeta och förändra verket samt göra de tillägg därtill, som producenten kan finna lämpliga, dock att utan författarens medgivande verket ej må överföras från en stilart till en annan eller verkets grundidé och karaktär förvanskas, ej heller väsentliga förändringar eller tillägg till det i verket skildrade handlingsförloppet må ske utan författarens hörande.” Kanske paragraferna borde studeras lite noggrannare av författarföreningen nu när samarbetet film-folk-författare blir allt livligare. Den som inte kunnat de nödvändiga konsterna får väl tiga och ta emot resultatet sånt det blir. Värre är det när man ”förbättrar” de dödas verk. Pacifisten Värnlund har fått göra sin beredskapspropaganda (skrevs inget normalkontrakt med hans arvingar?). Nu väntar man oroligt på fortsättningen, det finns väl en hel del ateister, socialister och samhällsom-störtare som kan göras biosalongsfähiga och inspelas i samarbete med diakonistyrelse, arbetsgivarföreningen och kristliga krigsmannaförbund. Såna tilltag skapar ilska och missmod och stör det annars allt trivsammare samarbetet. Jag tror inte att författarna ska vara rädda, för filmen — men de ska tillkämpa sej rätten att själva vara med om manusutform- 722