FRÄN BOK TILL FILM Ivan Oljelund STOCKHOLMSBARN y:e tusendet ”Här finns intensiva scener...” John Landquist i Aftonbladet. ”... daggvått och friskt ett stycke Gammal-Sverige ur det förgångna.” Albert Olsson i Ny Tid. ”... en poesi i sak, som kan föra 'Hemsöborna’ i tankarna ...” Gabriel Jönsson i Sydsv. D. ”... en helgjuten krönika ur slitets värld, en utomordentlig tidsbild att sticka i händerna på femtitalets till synes bekymmerslösa ungdomsskaror.” Helmer Viklund i Arbetet. 14: yo, inb. 18: 50 Tarjei Vesaas VINDARNA ”Han vet mycket om det inre livet, om inbundna och sträva människors själsliga reaktioner, om det som gror och jäser under ytskiktet.” Johannes Edfelt i DN. ”... nästan virtuosa skildringar av barn och ungdom. ... nyanserat med en mästares säkra och sparsamma drag. ... här utvecklar Ve-saas hela sitt rika register, som gjort hans romaner till de mest fängslande i norsk litteratur efter kriget.” James Rossel i AT. ”... sedan rör Vesaas med sin berättarkonsts trollstav, skakar om en och suger fast en i sitt språks, sin förtäljarrytms magiska stämning. ... en realism som är påtaglig, en rikedom på stämningar, en mänsklighet i miljö och konflikt, som alls inget har med exklusivitet att skaffa. Men de är konstnärliga i varje uns och de bärs upp av ett språk som har knapphetens yttre men rikedomens styrka.” Gösta Andrén i Ny Tid. 12: —, inb. 16: — LTsförlag till, som producenten kan finna lämpliga”. Men sen kommer inskränkningarna i denna frihet. Verket får inte ”överföras från en stilart till en annan” — ej heller må ”verkets grundidé eller karaktär förvanskas”. För förändringar av den karaktären krävs författarens medgivande. Slutligen må ”ej heller väsentliga förändringar eller tillägg till det i verket skildrade handlingsförloppet” göras. På denna sista punkt föreskrivs dock blott ”författarens hörande” (en term med en, antar man, juridiskt klar och entydig innebörd; för lekmannen låter den onekligen mycket svävande). Bestämmelserna är alltså ganska otvetydiga — och det är väl mer än en tillfällighet, mer än en språklig lapsus, att det står att verkets grundidé eller karaktär inte må ”förvanskas”. Det är hårda bud bakom det ordvalet: avvikelser från grundidén betraktas här självklart som en ”förvanskning” (— det borde otvivelaktigt stå ”förändras” i stället). Så klar som principen förefaller och så pass beslutsamt som den formulerats i filmkontrakten, tycker man att det onekligen vore bistert, om det avgörande vore ifall författaren är vid liv eller inte, i stånd eller ur stånd att göra medgivande till förändringar i grundtextens idé. — Juridiskt torde det alltså finnas stora möjligheter för författarna att hävda sin rätt. Detta betyder inte att frågan om bearbetarens frihet inte skulle vara vital. Skälen är starka för en så stor frihet som möjligt, när det gäller bearbetningar med artistiska syften. Konstnärligt — därför att något nytt, ett element av nyskapelse, borde komma till när ett stoff överförs till en ny form, för att den nya formen ska kännas motiverad. Konstnärligt-praktiskt — därför att det kan bli omöjligt för den önskvärde, självständige bearbetaren, den som förmår artistiskt förnya stoffet, att alls bearbeta om han inte får satsa sig själv i arbetet. Men någonstans i ytterområdet av denna frihet skymtar principen om troheten mot originalets grundtendens — det måste ju förvisso vara ett konstnärernas och författarnas gemensamma intresse att deras ställningstaganden respekteras. Det kan vara lika litet önskligt att Nexös romaner spetsas till med en religiös tendens som att Graham Greenes (ta ”Makten och härligheten”) förvandlas till kommunistisk propaganda. Kastar filmen ändock på betydelsefulla punkter loss från originalets idéer, kan man i alla händelser önska att saken markeras i filmens presentation utåt. Nu är det verkligt intressanta att diskutera i det här sammanhanget egentligen själva det läge som gör kollisioner av detta slag nästan oundvikliga, med filmindustrins manuskriptproblem som den dominerande faktorn. (Att film uteslutande skulle bestå av ”bild” och ”skådespelarkonst”, som det nyligen hävdades apropå frågan om ett nobelpris till Chaplin, det är väl ändå en bra illusionistisk föreställning: som om dessa båda element kunde fungera helt fristående, utan något att uttrycka — ett ämne, ett dramatiskt, poetiskt stoff, en upplevelse, en vision!) Det sägs från filmhåll, att ytterligt få moderna svenska romaner och noveller alls går att göra film på. De är för analyserande, ”psykologiska” — de saknar intrig, handling, dramatik, osv. Vad som ligger till grund för de uttalandena är det faktum, att det förs en ganska sorgfällig uppsikt från filmproduktionens sida över vad som kommer ut på bokhandelsdiskarna. Och det märkliga är ju, att det sen åtskilliga år tillbaka har upprättats en relation mellan filmen och författarna, långt starkare än tidigare i den svenska 724